Aftonbladet – 22 februari 1850, sida 2

MVIVvaR BV RED: ATEA EREEv FT IE SR REREER ter som skola väljas uppgår till 30; af dessal, komma 3 på Paris. Ryktet om en förestående ministerförändring tyckes utbreda sig mer och mer, säger en Pa-!. riserkorrespondent af den 9 Febr. Än heter det att Mole, än att Dufaure och Lamoriciere, än att Lon Faucher skall gå in i ministeren.! Thiers skall på det bestämdaste hafva vägrat: att mottaga en portfölj. En tidning berättar äfven att Lamartine varit kallad till presidenten och haft ett långt, samtal med honom. Louis Bonaparte skall varal; mycket nedslagen för det konservativa partiets hållning under sednaste oroligheter och öfver: det ogillande af polisens beteende som nästan !: enhälligt uttalade sig isynnerhet i nationalför-: samlingen, der en liten interpellation föreföll den 4 dennes, under det oroligheterna påstodo.:( Det var Lagrange som gjorde interpellationen i och Ferdinand de Lasteyrie förklarade temligen, öppet att vederbörande sjelfve framkallat oro-: ligheterna, genom sitt oförståndiga nit att nedhugga frihetsträden äfven der, hvarest de ickel: generade cirkulationen. Den nyligen åberopade korrespondenten ytt-; rar vidare följande: Det tillstånd i hvilket vi lefva, allt hvad som föregår rundt omkring oss och inberättas från departementerna påminner om tiden kort före Julirevolutionen år 1830. Sannerligen enl; sällsam likhet! Samma förblindelse och för-l. stockade säkerhet i maktens högre regioner, samma sjelfbedrägeriets fanatism, samma trol; på en kraft, som för längesedan försvunnit;!: samma förföljelser mot pressen, mot embets-. mäns och officerares frisinnade yttranden, och derjemte samma hyckleri i religiösa saker;! samma underbara historier om själars räddning genom presterskapet — med ett ord: vi hafva helt och hållet gått tillbaka till restaurationens tid och sakna sjelfva Ludvig Filips tider. Ej under då, om det allt mäktigare blifvande folkpartiet allvarsamt tänker på den sanna republikens realiserande. Nationalförsamlingens majoritet med sina mångfaldiga nyanser och hela den Elyseiska! regeringen hafva råkat i ett verkligt chaos. En ledamot af majoriteten föreslår en orimlig inskränkning af det parlamentariska initiativet. En del af hans kamrater och ministrarne rösta med honom; men de öfrige fraktionerne affalla och gå öfver på minoritetens, på vensterns sida, hvaraf följden blef att både ministeren och den gamla majoriteten led ett slags nederlag. !. Söndringen mellan legitimister och orleanister blifver med hvarje dag skarpare. 0Orleamisterna, till hvilka ock några s. k. moderata republikaner sällat sig, vilja enligt sitt program upprätthålla den representativa regeringen och nationens suveräna rättigheter, utan att bekymra sig om personliga och formella frågors. Föreningen vid Rue Tailbout eller) på Cafe de Paris, under hvilket namn orleanisterna konstituerat sig, lär vara ganska benägen att räcka handen åt det s. k. medelpartiet, hvartill räknas Dufaure, Bedeau, Lamoriciere,!. Tocqueville, Lasteyrie, Cavaignae, m. fl. Flera betydande medlemmar af majoriteten, som Mole, Montalembert, m. fl. hafva ännul. icke beslutat sig att biträda denna förening. Märkvärdigt är, att de andlige nästan heltl. och bållet afhålla sig från partistriderna. ; Regeringen vill gerna framlägga sitt nya polisförslag om märernas afsättlighet, men dröjer och tvekar; den vågar knappast, ty den fruktar att framkalla en ny brytning inom kammarmajoriteten. Eegitimisterne, som städse. äro för decentralisationen, kunna ieke votera för den brutala poliseentralisationens ytterli-. gare utsträckning. Deremot gå orleanisterna här band i band med Bonapartisterna. Mole,. Montalembert, Broglie, Thiers m. fl. vilja be-l; handla märerne på samma sätt som folkskolelärarne, så att ingen menniska i Frankrike hädanefter skall våga tala och tänka annorlundal än statspolisen. Hvarthän skall detta leda till slut 2 Hvar hoppas L. Bonaparte framdeles finna sin stödjepunkt? Den parlamentariska majoriteten är! tydligen endast då på hans sida, när fråga är om motstånd mot den: demokratiska republiken, d. v. s.. mot socialismen. Orleanisterna och legitimisterna blifva otåliga och pladdra ur skolan. Nu vet man alldeles bestämdt, hvarföre Leon de Malleville på sin tid efter 8 dagars tjeustebefattning nedlade inrikes portföljen. Republikens president yrkade, att telegrafdepescherna skulle meddelas till henom framför alla andra. Den nye ministern ville icke beqväma sig härtill och: afstod heldre sin ministerplats. Enligt ett besynnerligt rykte skulle nationalförsamlingens president för kort sid sedan bafva utfärdat en arresteringsorder mot sjelfva Bonaparte och uppdragit åt general Changarnier, att verkställa denna ordre. Ryktet tillägger dock att presidenten Dupins raska ifver i detta fall icke ensamt skulle hafva haft sin grund i ren kärlek till republiken, utan att den stod i sammanhang med andra hemliga orleanistiska planer, för hvilka man ett ögonblick hade vunnit högste befälhafvaren i Paris. Men Changarnier kan icke lätt låna sig till verktyg åt en tredjes planer. Har icke general Cavaignac varit diktator? Har icke Louis Bonaparte från ett intet blifvit skapad till republikens president? Är ieke då han, Changarnier, åtminstone lika god som Cavaignac och Eouis Bonaparte, och hvarföre skulle icke han kunna stiga lika högt som dessa? Midt ibland dessa fiendtliga makter, som ömsesidigt bevaka och bekriga hvarandra, medan de i förening skulle vara oemotståndliga, slår republiken allt djupare rot i befolkningens bjertan, och hvarje missnöje med den trolösaste och uslaste af alla adminmstrationer, hvarje förakt mot de gamla partiernas ränker och intriger, hvilka beröfva landet säkerhet och lugn, EA PURE. EES SS I VCE I OSSE VORE I fn TS SE I