den kunde giva allmänna opinionen uilryck och kraft, och försatte på detta sätt folket uti en ställning, som nödgade detsamma att antingen afstå från att göra sin vilja och sin öfvertygelse gällande, eller ock genomdrifva desamma med egen kraft, utan denna naturliga och lagenliga förmedling. Med hänseende till dessa förhållanden och faror, måste den tyska nationalförsamlingen, såsom den enda ännu återstående och för de enskilda regeringarnes godtycke icke tillgängliga organ för folkrepresentationen, inse sin pligt att utveckla den största kraft och: beslutsamhet, som var af nöden för att värna de vigtiga rättigheter, som man med våld sökte frånrycka det tyska folket. Men nationalförsamlingen insåg först då det var för sent, att den borde söka sin makt och sitt stöd, icke hos regeringarna utan hos folket. Då, i följd af den österrikiska återkallelseakten, omkring 60 medlemmar afgingo från församlingen, besiutade densamma, den 30 April, att närvaron af 150 medlemmar vore ullräcklig till beslats fattande, samt att församlingens president vore berättigad att inkalla densamma vid hvad tid och på hvad ställe som han funne lämpligt. Men då den preussiska och de öfriga författningsfiendtiiga regeringarnes hotande steg blefvo bekanta, beslöt nationalförsamlingen den 4 Maj: Regeringarna oc de lagstiftande församlingarne uti de enskilda staterna, äfvensom hela ,det tyska folket, uppmanas att erkänna och göra gällande det tyska rikets författning af den 28 Mars. Val till författningsenlig riksdag äger rum den 15 Juli och dess sammanträde sker den 22 Augusti. Så länge konungen af Preussen icke erkännt författningen, nintages riksöfverhufvudsvärdigheten af regenten uti det största af de i statshuset representerade länder,; — hvaremot Wesendonks motion: att låta alla tyska trupper aflägga ed på författningen, och ställa dem under en af centr:imakten utnämnd öfverkommendantx, afböjdes. Emellertid hade rikskommissarien Bassermans yrkande, på utförande af beslutet den 28 April, blifvit med bestämdhet tillbakavisadt af preussiska ministeren. Uti Bäjern, Hannover, Braunschweig och åtskilliga trakter af Preussen hade ett hotande missnöje gifvit sig luft och den 2 Maj hade uti Dresden, i följd af konurgens hårdnackade vägran att: erkänna riksförfattningen, utbrutit ett våldsamt uppror, som endast med tillhjelp af preussiska trupper, och efter ett beundransvärdt hjeltemodigt åtta dagars motstånd, kunde qväfvas. Dresden och en stor del af Sachsen hade varit skådeplatsen för blodiga och beklagansvärda scener; folket hade blifvit förbittradt mot sin konung, som, genom främmande hjelp återsatt på sin thron, från denna stund måste intaga cn suverän furstes ställning. Liktidigt hade folket i bäjerska Rher pfaltz rest sig för riksförfattningens erkännande och utnämnt en landsförsamlingskommission till densammas värnande och genomförande. Riksministeren afsände, till förmedlande mellan folk och regering, nationalförsamlingens andra vicepresident Eisenstuck, såsom rikskommissarie ti:l Pfaltz, men återkallade honom inom kort, då hen kraftigt understödde rörelsen, för så vidt den åsyftade riksförfattningens genomförande och rättsgiltighet. Men då Gagerns ytterst moderata programm till genomförande af besluten den 28 April och 4 Maj, förkastades af riksföreståndaren, och fastmer ministerens afsked antogs, och då liktidigt underrättelser ingingo omiden preussiska regeringens uppträdande med vapenmakt motdet för riksförfattningen kämpande sachsiska folket, insåg na tionalförsamlivgen, att faran att duka under för kontrarevolutionen ryckte allt närmare, och att ifven centralmaktens ledare hörde till de makter, som motarbetade riksförfattningens genomförande. Och uti medvetandet af sin rätt och in pligt, att handlande uppträda för det tyska olkets rättigheter, förklarade hon Preussens örfarande i Saehsen vara ett groft kränkande riksfreden, hvilket borde med all kraft tillrättavisas, och uppfordrade riksföreståndaren energiskt, att förklara sig, om han vore beredd att, jemte upprätthållandet af allmänna lugnet och säkerheten, taga folkets och dess representanters strälfvande för riksförfattningens genomförande i skydd mot tvång och förtryck. Då likväl äfven härpå ej följde något tillredsställande svar, och å andra sidan allmänna opinionen i hela Tyskland allt enhälligare och högljuddare: uttalade sig för författningens genomförande; då ständerförsamlingen i Köln, å ner än 100 rhenska församlingars vägnar, uppordrade folket och nationalförsamlingen att vidtaga de kraftigaste åtgärder för detta ändanål; då uti åtskilliga delar af Rhenprovinsen, en stor del af Westph.len och i åtskilliga städer af de öfriga preussiska provinserna öppet uppror utbröt mot den författningsfiendtliga regeringen; då uppresningen, som i bäjerska Pfalz redan var fullkomligt organiserad, utbredde sig öfver Franken, Baden, Wärtemberg och några andra grannstater: måste nationalförsamlingen ändtligen fatta beslutet, att genom bestämda handlingar ådagalägga brytningen mellan det tyska folket och de författningsfiendtliga regeringarna, äfvensom mellan sig sjelf och centralmakten, samt ställa sig sjelf i spetsen för den stora och lagliga folkresningen, för att qvarhålla densamma på laglig botten och gifva densamma en stark centralpunkt i det förenade tyska folkets författningsenliga organ. Hon beslöt derföre att centralstyrelsen hade att högtidligt ålägga Tysklands hela beväpnade makt, deruti inbegripne landtvärn och borgargarde;, den definitift beslutade författningens upprätthåltande, och förklarade den i bäjerska Rhenpfaltz till författningens beskydd uppkorana rörelse vara under ri