ning att inga af de anmärkningar som pressen frambär skulle vara förtjenta af något afseende, och att förhållandet i detta afseende är sämre nu än förr, eller också ligger deruti en temligen skarp anklagelse mot regeringen. Men hvad det förra beträffar så behöfver man blott jemföra ett par årgångar af tidningar och tidskrifter nu med ett par dylika för 15 a 20 år tillbaka, för att komma till det obestridliga resultatet att både hufvudstadens och till en del landsortens press nu följer de allmänna ärenderna med vida mera allvar och uppmärksamhet än för ewt par tiotal af år sedan. Att det allmänna omdömet i sådana ämnen också nu är vida mera utbildadt än förr lärer väl ej bestridas, och hvarigenom har då detta blifvit tillvägabragt? Ar det väl genom den egentliga skolundervisningen eller genom pressen? Uti svaret på denna fråga ligger äfven svaret på den andra, huruvida pressen icke inverkar på allmänna opinionen. Men kanske skuile Bore vilja säga, att pressen afvåndt regeringen ifrån sig och väckt dess antipathi genom häftighet och orättvisa. Till genmäle härå behöfve vi blett hänvisa tillbaka på den period af nästan hela tiden ifrån år 1844 till början af 1847 års riksdag, och den väntande och förhoppningsfulla ställning, som en stor del af den liberala pressen då intog. Bore klagar vidare deröfver, att pressen hufvudsakligen blifvit inrättad såsom en industrigren för att locka läsare. Visserligen kan detta vara ledsamt nog, men det är likväl förhållandet i alla länder. Ingenstädes har pressen ett större inflytande än i England och likväl äro tidningarne ingenstädes så hufvudsakligt inrättade för nyheters uppsamlande från alla håll som der. Det är väl icke heller just så likgiltigt för tidningarnas inflytande om de hafva läsare eller ieke; ju större cirkulation dess vidsträcktare verkningskrets. Ett stort misstag ligger ock i den föreställningen, att publikens smak skulle vara så bortskämd, att den finner hvarje artikel, som ej är kryddad med personligheter och grofkorniga bonmots, doktrinär och tråkig. Det uppmuntrande bifall, så väl allmänheten som flere af de öfriga tidningarne gifvit till och med åt en och annan af Bores egna artiklar, är en bestämd vederläggning häraf. Men det finnes också ett gammalt Fransyskt ordspråk som säger: tous les genres sont bons, hors le genre ennuyeux — alla slag äro goda utom det tråkiga slaget, — och hvilket icke alldeles får förbises. Hvad Bore yttrar om tidningspolemiken, och om personligheter deri hos vår press, såsom förment motsats till andra länders, bevisar tydligast af allt att B. ej har långvarig eller vidsträckt kännedom af andra länders tidningslitteratur. Tvertom kan med visshet påstås att den personliga kritiken här är så godt som ingen i jemförelse med hvad som sedan långliga tider ägt rum i Frankrike och England. Har Bore t. ex. sett hurusom en talare vid ett stort protektionistmöte nyligen yttradefatt han ville hänga Cobden och flå Sir Robert Peel om han hade dem på stället? Sådant har dock ännu aldrig oss veterligen blifvit yttradt i våra tidningar, med undantag kanbända af ett tillfälle då en författare i Svenska Biet sade sig vilja taga skinnet af L. J. Hjerta och upphänga det såsom en trofå eller något dylikt. Specielt erinra vi oss också att ministeren i Frankrike under Ludvig Filips regering besoldade skriftställare och uppsatte tidningar med uteslutande syftemål att nedsmutsa offentliga män och skriftställare af oppositionen. År 1842 uppsattes en sådan tidning under titeln Le Giobe, redigerad af Granier de Cassagnac under hr Guizots auspicier, och hvilken var till den grad vämjelig och låg i sin polemik, att alla de öfriga tidningarna öfverenskommo att aldrig svara på dess injurier. En annan dylik chevalier var en viss Capo de Feuillide, med betydlig skriftställaretalang och som förut varit engagerad i lere liberala tidningar, men köptes al regerinsen och derefter en tid förde ett dylikt smutskrig mot sina förra politiska trosförvandter. lägg härtill att Frankrikes representanter och ministrar ständigt äro föremål för ordlekar och sarkasmer hvari fransmännen äro ganska starka, amt för bildliga framställningar i mer än ett komiskt album, Charivari, Corsaren m. fl. Enselsmännen äro sedan långliga tider bekanta ör sina karrikaturer. Flere tidningar utgifvas der särskildt i och för bearbetandet af lenna genre, bland hvilka Boreförfattaren äkerligen känner åtminstone Punch. Endast öfver hertigen af Wellington, som rock mycet hedras af Engelsmännen, hafva flere tusen ådana karrikaturer utkommit, och likaså öfrer Robert Peel, Lord John Russel m. fl. Ja, fven drottningen får sin goda del deraf emelanåt; men i England skriker man icke genast ;fver. sådant, utan låter det passera, emedan nissbruken alltid slutligen korrigeras af det unda förståndets öfvermakt, medan det träfande i satiren utgör ett icke onyttigt korrekiv på de verkliga svagheterna. Om också olket vänjer sig att skratta åt sådant, så är let icke alldeles så farligt som Bore förmenar, ler att ett sådant folk skall uppgifva hvarje anke på ett högre andligt sträfvande Ty kulle denna sats .stå fast, så borde hela det omiska elementet i lifvet förvisas och natioen förvandla sig till Trappister. Men det är cke sagdt, att den som alltid är surmulen, lerföre är hvarken bättre menniska eller medOrgare. När mån tager allt deita i betraktande, så orde resultatet blifva, alt hela den ifrågavaande artikeln hvilar på en kedja af falska föeställningar, som kunnat påkalla ett litet beiktigande, och hvilket uttryck af misshumör det annars vanligen humana bladet icke kan örekomma oss annat än såsom ett efterspel af len svårare vrede, som naturens Bore nyss örut låtit hela landet vidkännas uti det stora ir vädret. — XX st GK 00 UR KR PR MAA bt HE BE. Bm RR bt pe —— ne mm FK V— st rt Rh j