nd, den har 1 den oillentliga diskusstonen infört en sådan anda och ton, att om numera här, såsom i ett annat civiliseradt iland, en tidning innehåller en genomförd och resonerande artikel, som icke är kryd dad med personligheter och grofkorniga bonmots, heter det genast, att densamma är doktrinär och tråkig). Denna löslighet och denna riktning åt det personliga har utvecklat sig ända derhän, att en härstädes för en icke längesedan uppsatt tidning, af konservativ tendens och efter eget påstående allvarligt syfte, för att vinna en publik, ansett det nödvändigt att helt och hållet intränga i privatlifvet och meddela notiser om enskilda personers klädsel, nöjen m. m. En del af pressen har till och med rent af gjort till sitt mål att gyckla med allt, att förlöjliga äfven de mest allvarliga ämnen. Fremmande för den verkliga satiren, som någon gång i snillets hand är en ypperlig gissel för lasten och dårskapen, har den liksom velat inbilla sig sjelf och andra, att man kan verka för det allmänna bästa genom ordryt: erier, personliga stickord och karrikerande af det, som i sig sjelf icke innebär något löjligt. Besinnar man, hvart detta leder? Betänker man, att genom att undanskjuta hvarje allvarlig betraktelse och förlöjliga allt, arbetar man helt och hållet i absolutisternas intresse, deras, som ingenting högre önska än en politisk och moralisk apathi och indifferentism hos folket, — — — — — — — Det är under sådana förhållanden naturligt, hvad vi nyss antydde, att pressen äfven fallit i den allmänna opinionen. Man betalar, läser, skrattar och — föraktar. Det politiska författarskapet är numera icke väl ansedt i vårt land, ehuru man i allmänhet icke förnekar debattens och publicitetens nödvändighet och tilifälliga nytta. Det har kommit derhän, att man med en viss fasa skyggar tillbaka för att se sitt namn under en tidningsartikel, då deremot i utlandet de utmärktaste personligheter fritt och öppet begagna sig af den publicistiska pressen, för att uttala sig i dagens frågor och öfver allmänt vigtiga angelägenheter. Vi behöfva ej gå längre än till grannriket Danmark för att se exempel häruppå. Man ser häraf att hela Bores artikel utgår ifrån den föreställningen, låtsad eller verklig — vi böra antaga det sednare — att pressen i allmänhet under de sednare åren i hela Europa lidit en förnedring samt till stor del förlorat sitt moraliska inflyttande och folkens förtroende. Ingenting är lättare att framkasta än en sådan fras, men den är behäftad med samma stora fel som man alltid råkar ut för då man tager sig före hvad vi skulle vilja kalla det orådet att gå stort på med allmänna recriminationer, nemligen att nödgas afvika från sanningen. I sjelfva verket visar ock det citerade yttrandaet, att Bore ännu är helt ung i publiciteten och att dess bekantskap med pressen i andra länder icke lärer sträcka sig längre än några få år tillbaka. Det är alldeles tydligt för den som äger tillfälle att i detta hänseende jemföra äldre och yngre hågkomster, att Boreförfåttaren icke har något begrepp om den tid, då tidningarna Drapeau blance och Quotidienne, grasserade i Frankrike, ehuru detta indock var mot slutet af restaurationstiden ; än mindre om lågheten och skändligheten af de utfall som skedde mot Napoleon uti en af sjelfva hrl: Guizot redigerad tidning kort efter slaget vid Waterloo; icke om de nedriga omdömena emot Marskalk Ney, samt lika litet om den tyskali pressen under samma period; icke heller om den ton, som ända in på slutet af 1820-talet rådde uti de stora dagliga engelska tidningarne: hvilkas polemik den tiden ständigt var späckad med bilder och skällsord hemtade från galan, som numera endast kunna återfinnäs i de mest obscura lokalblad. Den som vill tala om pressens förnedring bör emellertid icke vara illdeles okunnig om den tidens publicitet. Eler vill Bore gå ännu längre tillbaka, till perioden af the Ramblers magazine och andra dyika produkter, hvarest prinsens af Wales (selermera Georg IV:s) galanta äfventyr finnas beskrifna och afritade? Ätt vid sådana perioler som efter en -revolution, då ett långvarigt nand på yttranderätten med ens lossas, de lössläppta passionerna för en tid skola tumla om vildt, likt vågorna i stormen, är naturligt, men cke destomindre står det fast, att pressen ännu uldrig utöfvat ett så stort inflytande och ansetts Uf så stor vigt som i närvarande tid. Detta bevisas bäst deraf att hvarje parti är omtänkt att hafva sig en organ inom publiciteten att verka för sin sak. Men detta vore ju ett rent nonsens om, såsom Bore föregifver, pressen nade förlorat sitt moraliska inflytande. Det sanna är att pressen delar samma lott som nenniskorna, nemligen att bestå af godt och ondt, att fel, svagheter och passioner der finna nrymme å ena sidan likasom å den andrals le ädlaste bemödanden och det bästa en nation ger af dygd eller statsklokhet; allt beroende vå personerna som handhafva det ena eller andra öretaget. Men att pressen un är mera maktpåligande än någonsin bevisas bland annat äfven f dess mångfaldigt större debit nu än för ganka få år sedan. Vi hafve icke dragit i betänkande att här fvan benämna Bores artikel något ytlig, och nse detta omdöme i synnerhet kunna limpasY åå hvad han yttrat om pressens förslappning). Vi instämma alldeles deruti, att en sådan för-!; lappning just i närvarande ögonblick med skäl an sägas äga rum, men hr Bore tyckes ej hafva ärmare tänkt på att denna till en viss grad r en nödvändig följd af ögonblickets öfriga örhå!landen och, såvidt den äger rum, till sin atur öfvergående. Tandet befinner sig i den tällningen att en förändring i representatioen utgör en fordran, hvars oeftergiflighet nunera är allmänt erkänd, men åsigterna äro nnu mycket delade om rätta sättet för dess illvägabringande. Ett förslag är afgifvet från egeringens sida, som icke af allmänna tänkeättet blifvit erkändt såsom tillfredsställande; nen just för det stora behofvets skull befinna ig många ännu i en tvekan antingen detta örslag bör afslås under förväntan att kunna illvägabringa något bättre, eller om man för tt komma ifrån den kända olägenheten bör anaga det, i hopp att derigenom hafva vunnit ågot. Så länge denua ovisshet räcker och inwan omdömena ännu hunnit blifva närmare betämda i denna nuntkt måste den skenbara för4 i l ÅL i l J l 1 t Å at s E S S c ( Å 1 I e S f g l 1 i S 8 1 5 f V d S Ö k s v ä J Ö D s f t fi d en tr B ——