Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 1

mer än en minut. Någon gång, men ganska sällan, lyckades vi att tröffa hvarandra obemärkt i någon af Boulognerskogens aflägsnare aller; han till häst, jag i min vagn: Vi fingo tillfälle att tala några ögonblick med hvarandra om våra gemensamma vänner, och meedela hvarandra de bref som vi fått ifrån dem. Han älskade dem för min skull, och jag trodde mig älska dem ännu mera för hans skull; deras -hågkomst utgjorde vårt erkända föreningsband. . Aldrig, det fattar ni utan tvifvel, hade jag känt min enslighet så djupt som efter Maries afresa; aldrig hade jag varit så likgiltig för min hvardagliga -omgifving. Det husliga uppträde, hvars bedröfliga omständigheter jag berättat, kunde ej annat än länge och hfligt qvarstå för mitt minne. Jag måtte, så Mycket jag än ville, söka glömma min mans känslolöshet vid detta tillfälle och hans våldsamma uppförande; men att från min hågkomst förjaga den ständigt återkommande jemförelsen mellan hans vedervärdiga uppförande och en annans storsinthet . .. det förmådde jag icke! . Han, på sin sida, kunde aldrig förlåta mig sin egen orättvisa. Genom denna ömsesidiga söndring uppstod hos 1irig en kall förbehållsamhet, hos bonom en lättretlighet, som sökte alla möjliga svepskäl att förbittra för mig de stunder vi träffades ensamma. Alltsedan den olycksfulla dagen hade icke ett ord hlifvit nämndt oss emellan om detta uppträde; och likväl tycktes det återförnyas hvart ögonblick, emot min vilja, i mitt sätt att Vara, likasom i hans, genom de tusentals små förföljelserna sf en dold förbittring. . . Olycklig, främling i mitt hem, kastade jag mig än en gång med ett slags raseri in i sällskapshvirfveln. Der återfann jag dessutom den, hvars tiligifvenhet och ömsinta deltagande hade blifvit min enda tröst. Oupphörligt såg jag