Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 1

DEN LYCKLIGASTE QVINNA I VERLDEN. ) AF CHARLOTTE DESOR. Ändtligen slog befrielsens timma; men utan uppoffringar lemnar ingen ett fängelse! Det var här som sista akten af denna grymma dram uppfördes. En vagn med tre hästar väntade utanför porten till la Foree. Julien och Marie stego upp i den, och efter dem Albert. Inom tio dygn skall jag skicka nyheter! ropade han, i detsamma vagnen ilade bort. Och när jag hade förlorat dem ur sigte, när bullret af vagnshjulen : aftynat; när allt hade försvunnit... då var det som om jag skulle dö. De foro, och jag —jag var qvar ensam... ensam! . Understödd af advokaten, som sjelf var rörd och tyst, vacklade jag till min vagn, vid hvars dörr Saint-Jean stod, med nedsänkt hufvud och ansigtet höljdt af tårar. För mig voro de bortfarna endast bekanta sedan några månader, ehuru numera förenade med mig genom oupplösliga band... för honom var det barn, en hel slägt, som han hade antagit till sin, för hela sitt lif. Vi greto tillsammans; jag hade icke längre några hemligheter för min goda Saint-Jean. Hädanefter kunde jag tala med honom om våra försvunna vänner, och läsa gemensamt med honom de bref, som jag fick under hans kuvert, från alla de städer, som genomforos på vägen. Denna afresa, hvartill jag samtyckt, som jag hade befrämjat med alla de medel jag ägde i min makt, föreföll mig nu som en oförutsedd —— ) Se A. B. N:is 53—42,