Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 1

olycka. Nu, sedan offret var gjordt, begrep jag icke att jag haft mod dertill. Så länge mina vänner voro i fara, hade egoismens låga känsla, som obemärkt inblandar sig i alla våra sinnesrörelser, slumrat; nu återvaknade den och bragte mig i förtviflan. De voro räddade, de voro lycklige, och jag gret . .. och jag frågade mig huru jag kunnat samtycka till deras aflägsnande . . . . hvad jag hädanefter skulle göra med de timmar, som jag -blifvit van att egna dem . . ... och huru jag kunnat frivilligt beröfva mig någonting som så utomordentligt intresserat mig? Jag saknade till och med de stunder af oro och lidanden, som jag delat med dem! . .. Den enslighet, det lugn, som omedelbart efterträdde förvirringen, och de mångdubbla och häftiga sirnesrörelserna, utgjorde för mig icke någon hvila; rundt omkring mig såg jag blott en ohygglig ödslighet. När den ädelmodige Albert återkom från Lausanne, var jag nästan vansinnig af saknad och sorg. Att numera återinträda i samma främmande förhållande med honom som förut, var mig omöjligt. De två sista månaderna hade vi träffats och samtalat hvar dag. Vid sin återkomst var han för mig en bror, en vän, som jag såg med förtjusning, till hvilken jag kände mig dragen med den lifligaste erkänsla och beundran. Det var så, Aline, som jag, då jag i min själs enfald trodde mig för honom icke hysa något annat än systerlig tillgilfvenhet, fann mig älska honom, med en kärlek som hotade mitt förnuft. Han, den ädle unge mannen, begagnade sig visst icke af de outplånliga förbindelser i hvilka jag kommit hos honom, för att tala om någon belöning. Han fordrade ingenting, syntes icke önska någonting; men då vi icke, såsom före denna grymma afresa, kunde träffas, skrefvo vi till hvarandra; och hvar dog sågo vi hvarandra åtminstone, om det också icke var