andra orter mellan Verviers och dess mynning. i Tvenne jernvägsbrohvalf vid Chenee hafva blifvit sprängda, så att den stora jernvägen blifvit afbruten mellan Lättich och Verviers. Afven från Namur, Brässel, Aerschot och Charleroi klagas öfver öfversvämningar. (Likaledes från flera tyska städer i trakten af Rhen och dess bifloder.) Enligt sednaste nummer af Kölnische Zeitung böriade floderna åter falla. TYSKLAND. Från Berlin har man med dagens post omständliga berättelser om de högtidligheter som ägt rum vid edens afläggande på författningen. Det officiella bladet Preuss. StaatsAnzeigero för den 6 dennes meddelar derom: Författningens beedigande ägde rum i förmiddags på det kungliga slottet. Den blef inledd med gudstjenst i Berlins alla kyrkor. H. M. Konungen och de härvarande prinsarna bevistade densamma i domkyrkan. Kl. 11 församlades medlemmarna af begge kamrarna i slottets riddarsal och den högtidliga ceremonien öppnades, efter ministrarnas inträdande, af ministerpresidenten grefve v. Brandenburg. Sedan H. M. Konungen blifvit underrättad härom, begaf han sig med ministeren i spetsen, samt åtföljd af de här närvarande kongl. prinsar, in i riddarsalen och tog plats på thronen vid hvilken de kungliga prinsarne uppställde sig på högra sidan och ministrarne på den venstra. Framför thronen låg på ett bord författningsurkunden af den 31 Januari 1850. H. M. Konungen höll derpå följande tal till de församlade kamrarna, och slutade detsamma med afgilfvande al det författningsenliga edliga löftet: Mina herrar! Jag beder om eder uppmärksamhet Hvad jag vill siga är min innerligaste tanke (eigensten Worte), ty jag uppträder i dag inför eder så som jag aldrig tillförene uppträdt, och aldrig hädanefter kommer att göra det. Jag är här, icke för att utöfva det konungsliga kallets anborna och ärfda, heliga pligter (som äro högt öfver min egen och partiernas vilja); framför allt icke betäckt genom mina högsta råd gifvares ansvarighet, utan Jag sjelf allena, såsom en man af ära, som vill gifva sitt dyrbaraste, sitt ord, ett Ja, fullgiltigt och välbetänkt, (volkraftig und bedächtig). Derföre några ord i förväg. Det verk som jag i dag vill gifva min stadfåstelse, har uppstått i ett år, som kommande generationers trohet förgäfves skall med tårar önska utplåna ur vår historia. Uti den form, i hvilken det blifvit eder förelagdt, är det visserligen ett verk af de mäns uppoffrande trohet, hvilka hafva räddat deuna tron, och mot hvilka min tacksamhet blott skall slockna med mitt lif; men det är tillkommet i de dagar, då fäderneslandets existens var hotad, i ordets bokstafliga bemärkelse. Det var ögonblickets verk, och bar den breda stämpel af sitt ursprung. (?) Den frågan är rältfärdigad, huru jag, vid betraktande deraf, kan gifva sanktion åt detta verk? Likväl vill jag det, emedan jag kan det; men att jag kan det, har jag ensamt eder, mina herrar, att tacka. J hafven lagt den förbättrande handen dervid. J hafven derifrån borttagit det betänkliga, och tillagt det goda, och genom edert förträffliga orbete, samt upptagandet af mina sednaste förslag, gifvit mig en pant, att j äfven härefter icke viljen upphöra med det före sanktionen började fulländningsarbete, och att det skall lyckas vårt förenade redliga sträfvande, att på författningsen!ig väg städse göra detsamma allt mera svarande mot Preussens lifsvi!kor. Jag dristar fastställa detta verk, emedan jag kan deti hoppet. Det erkänner jag med allravarmaste tacksamhet inför eder, mina herrar, och jag uttalar det rörd och med tilifredsställelse: I hafven förtjenat fäderneslandets tacksamhet. Och så förklarar jeg, Gud är mitt vittne, att mitt löfte på författningen är uppriktigt, trofest och utan förbehåll. Men, författnirgens lif och välsignelse, det känna edra och alla ädla hjertan i landet, bero af uppfyllelsen af oafvisliga vilkor. J, mina herrar, måsten hjelpa mig, och landtdagarna efter eder; mitt folks trohet må hje!pa mig emot dem, som göra den kungligt förlänade friheten till täckmante! för ondskan, och vända densamma mot dess upphof, mot den af Gud tillsatta öfverheten; emot d:m som betrakta denna urkund såsom ersättning af den gudomliga försynen för vår historia och den gamla herrliga troheten; alla goda krafter i landet måste förena sig i undersåtlig trohet, i underdånighet mot korungadömet och denna tron, som hvilar på vår härs segrar, uti iskttegande at lagarna, i uppfyllande af hyilningseden, äfvensom den nya eden: (ro och lydaud mot konungen och samvetsgrant taktiagande af författningen; med ett ord: ett lifsvilkor är: ati regerandel göres mig möjligt genom denna tag, tw i Preussen miösie konungen regera, och jag regerar icke emedan det är så mitt välbehag, det skall Gud veta I uten emeden det är Guds ordning; men derföre vill jag äfven regera. — Ett ritt folk under en fri konung, det har varit min lösen, sedan tio år tillbaka, och är det ännu denna deg och skall förblifva det så länge jag andas. Inonan jag skrider till dagens vigtiga handling, skall jag inför eder förnya tvenne löften. Detta bjuder inig blicken på de tio förflutna åren af min regering. För det första förnyar, återupprepar och hekräftar jeg högtidligt och uttryckligt det löfte, som jag gifvit inför Gud och menniskor vid hyllningen i Königsberg! — Ja! Jo! Det vill jag, så ssnnt Gud! hjelpe mig! För det andra förnyar, återupprepar och bekräftar jag hödtidligen och uttryckligt det heliga löfte, som. jag uttalade den 44 April 4847: Att med mitt hus tjena Herren — Ja! Ja! — Det vill jag, så sannt mig Gud hbjelpe! Detta löfte står öfver alla andra, det mäste innefattas i dem a!la och genomströmma dem såsom rent lifsvatten, så vidt de skola äga värde. Men nu, och i det jog i kraft af konungslig maktfulikomlighet bekräftar författningsurkunden, lofvar jag högtidligt, sannt och uttryckligt inför Gud och RRENO RT RT Sa NRA ONS aa GfanAm An lir ndäirre cam han clag iman