Han stannar icke!... inföll jag med afsky, och reste mig upp. Det steg, som ni omenskligt vägrar att taga, det skoll jug taga sjelf. Ni?n Jago. Jag förbjuder er det, min fru! ropade herr Duval och nalkades mig med förvrid..a anletsdrag, stel och hotande blick. Jag begriper icke sjelf min djerfhet. Aline! Förut, likasom efteråt, har herr Duval alltid funnit mig värnlös vid sina utfall; jag har dervid alltid fattats af en oemotståndlig förskräckelse; i detta ögonblick kände jag ingen frukt:n. Jag var genom vårt samtal förflyttad alldeles utom mina vanor och mitt af naturen veka och undergifna lynne. Både mina grundsatser och känslor hade blifvit förnärmade, och jag återfann den styrka och beslutsamhet, som förtrytelsen öfver det ovärdiga förlänar äfven de svagaste själar. De menniskor, som min man hade i en halftimma med förakt trampat under fötterna — dem älskade jag och högaktade! Marie var den lefvande uppenbarelsen af deädlaste dygder; den arme Juliens fel härledde sig till och med från storsinnade förvillelser. Och i deras olycksöde, utan stöd, utan skydd i hela verlden, skulle jag hafva öfvergifvit dem!... Det var omöjligt! För första gången i min lefnad fann jag mig äga mod att göra motstånd. Min herre!l svarade jag kallt, det finnes någonting mera heligt inför mina ögon, än ert förbud. Jet är milt samvete, som uppmanar mig att iche lyda er; det är hederskänslan äfven... och jag skulle förakta mig sjelf, om jag hade den lågheten alt förneka en slägling, i det förtviflade ögonblick, då vårt slägtskapsband utgör sista hoppet för hans räddning. Jag har fåfängt anropat ert medlidande. Numera ärnar jag icke tveka mellan en föraktlig egenkärleks betänkligheter och äfventyrandet, måhända, af ett menniskolif, men ganska säkert af att störta en hel familj i förtviflan. Jag skall erkänna min syster och Julien Thibaut, hennes man, såsom mina slägtingar, inför hvar och en, skänker mig deltagande cch bistånd till