rig despot, som aldrig gör offentlig reda för sina inkomster och utgifter? Jag har letat i Almanach de Gotha, för att få rätt på någon uppgift rörande Rysslands finanser. Angående alia andra stater fann jag mer eller mindre tillförlitliga underrättelser; men när jag kom till Ryssland, stod der helt enkelt: Vi sakna beklagligen alla uppgifter rörande Rysslands financiella tillstånd. Der placera emellertid Londons kapitalister med tillförsigt sina pen ningar, biott för det låntagaren befinner sig på 1000 mils afstånd. Men om någon i England bosatt person, hvars sffirer voro i samma tvetydiga ställning, kom och begärde låna penningar, med hvilket förakt skulle han icke blifva afvisad! Och hvilka kontroller fordrar man icke, då det är fråga om nya jernvägar hos oss! I Ryssland deremot, der alldeles ingen kontroll gifves, placerar iman sina penningar utan betänkande. Det är mitt första in kast mot lånet, alt ingen säkerhet gilves för återbetalningen, emedan penningarne ej användas till produktiva ändamål. Mitt andra inkast är, att penningarne lånas åt en monark, som sitter på den mest osäkra thron i Europa. (Hör! hör!) Det är icke främmande för ämnet att här undersöka, hvad utsigt han har till sitt väldes bestånd, denne monark som kommer och begär ett penningelån af Londons borgare. Kejsaren af Ryssland är den ende regent i verlden, som herrskar öfver hvita slafvar — nemligen tjugu millioner lifegne, som köpas och säljas med jorden. Kan ett sådant samhällstillstånd i närvarande tidehvarf anses innebära någon trygghet? Frihetens grundsatser hafva i årbundraden fortskridit från vester till öster, och slafveri och träldom hafva vikit för tidens anda, till dess de gjort halt vid Rysslands gränser. Huru länge kunna de der ännu stanna, när ångbåtar, jernvägar och elektriska telegrafer titlintetgöra allt afstånd mellan särskiida punkter af jorden? År det icke att förmoda, att Rysslands trälar skola en gång blifva män och lära sig att värdera friheten? Och kan man icke anse för gifvet, att då de mot sina herrar äro som tio mot en, skola de en gång göra hvad trälarne gjort i alla andra europeiska länder, återtaga sina naturliga rätligheter? (Höga bifallsrop.) Det fins intet exempel, att trälar blifvit i massa befriade, på annat sätt än genom en revolution. Om således en revolution skulle utbrista i Ryssland, hvad säkerhet har man då för lånet? Hvad skulle Rysslands folk säga om de penningemän som understödt kejsarens tyranni? Folket skulle naturligtvis vägra att betala en skuld som tjext att förlänga dess träldom; ty endast genom främmande understöd hade tyranniet kunnat bibehålla sig. På hvad sätt fick Englands foik, under Plantagenetska husets regering, sina friheter, den ena efter den andra? Endast genom sina konungars penningeförlägenhet. För hvar summa som beviljades betingade man sig en frihet. Men om Venedigs köpmän som på den tiden stodo i samma förhållande till England, som Londons kapitalister nu stå till Ryssland, hade försträckt våra konungar så mycket penningar de önskade; hur skulle det då gått med Englands frihet? Och hvad tack skulle venelianerne fått af Englands folk för sin onödiga beredvillighet? Nå väl, tron j ej, att dessa idger älven kunna få insteg hos massorna i östra Europa? Om de fråga er med hvad rätt j försträcken penningar åt en oansvarig despot, för att sätta honom i stånd att föreviga deras slafveri; hvad viljen j svara dem? Kanske, att j fått d procents ränta? (Högt skratt.) Men det är en annan omständighet, som jag önskar att de, som låna penningar åt ryska regeringen, ville komiua väl ihåg. Det är troligt, att den opinion vi här så allvarsamt uttrycka, ändå icke är nog kraftig att hindra vissa menniskor från att nedlägga sina penni.gar i ryska lånet. I sådant fall vill jag göra för dem begripligt, att vi, de skattdragande i England, som ej hafva någon del i lånet, ärna icke heller på något sätt inblanda oss i de ånta penningarnas återfordrande. Det har hittills varit en rådande opinion hos Englands kapitalister, att om en främmande regering brister i uppfyllandet af sina förbindelser mot engelska undersåtare, så bör det tvingas derill genom vår regerings inellankomst. En sådan mellankomst har stundom blifvit begärd hos lord Palmerston, och ehuru lorden merendels vägrat vidtaga någon åtgärd i sådant afseende, har han dock förbehållit sig rättigheten att göra det, när han funne för godt. Nu villjag säga dem som låna penningar åt ryska regeringen, och som tilläfventyrs förlita sig på vår regerings mellankomst när det blir fråga om iierbetalningen, att vi, de skaitdragande, hafva iilräcklig makt för att hindra vår minister för utrikes ärenderna, att låta begagna sig sum exekutionsbetjent. (Högt skratt.) Jag varnar lessa penningemånglare att ej försträcka lån it bankruttmässiga regeringar, hvarken i eller atom Europa, ty vi, de skatidragande, halva nakt att hindra vår regering från att skicka crigsskepp, ja, till och med att skicka diplo-! nater, för lånens indrifvande. Ännu mer: ag tror, när tiden en gång kommer, då dettal yska lån bör betalas, och då icke en skilling leraf kan återfås, skall allmänna opinionen i 1 oe 3 . ak 3 1 PR nä