När hon var borta, försvann hela mitt mod. Vid tankan på svårigheten i mina olyckliga vänners ställning, och på min oförmåga att uträtta någonting dervid, var jag ett ögonblick färdig att af förtviflan krossa hufvudet mot väggen. Förgäfves forskade jag i mitt minne: Jag hade talrika bekantskaper, beundrare till och med; men jag hade icke en enda vän... icke en enda varelse, till hvilken jag kunde säga: Hjelp mig! Fåfängt blickade jag omkring mig... Ingen, ingen! Min naturlige beskyddare, mitt råd, mitt stöd i lifvet, svek mig... Jag hade förlorat den sista illusionen angående den man, med hvilken mitt öde var förenadt...Jag kände mig ensam på jorden. Mina tårfyllda ögon lyfte sig högre... Jag bönföll hos den, som aldrig lemnar någon bön utan tröst, utan bopp, att hafva barmhertighet med oss... Och när jag åter såg Mari, hade jag äfven återvunnit förtroende och mod. Hennes beskedliga svärmor hade sprungit efter hyrvagnen, som bortförde hennes olycklige son, ända till polisprefekturen, och der fått veta hvad hon nu berättade oss: att Julien hade genast blifvit insatt au secret... I otillgängligt föngelse! Vi smälte i tårar, när hon förklarade för oss hvad deita betydde. Men M:e Thibaut kade mer erfarenhet än vi: medan vi greto, var hon verksam. Hon hade redan vändt sig till en advokat, och skulle tröffa hoxom följande dagen, för att få veta hvad han lofvat utforska om Juliens sak. Ack, den var ganska allvarsam. Tillika med Julien hade elfva andra persoirer blifvit gripna, och voro alla sätta i lika strängt förvar. Advokaten var en ung man med ett af de ädla hjertan, som icke räkna hvarken på ett företags svårigheter eller hindren mot framgången. Med ungdomens storsinnade hänförelse egnade han alla sina krafter till vårt bästa; han sökte trösta oss, leda 0:s; han antydde hvilka steg vi borde taga å vår sida, för att biträda honom i hans pil; ty det enda verksamma deltagande, som lagligen tillåtes en advokat, inskränker sig till den anklagades försvar inför domstolen. (Forts. Fö!jer.)