svann genom en löundörr, som han slog igen fier sig med sådan häftighet, att en emaljtafla, som hängde derpå, föll ned och krossades i tusen bitar. Jag flydde, bestört och rådlös. Jag, van vid elt språk och ett sätt att vara, som ur en viss krets ovillkorligt afvisar ohöfligheten och råheten... Jag, ett föremål för hot, för våldsamheter, misshandlad, nästan öfverfallen!... Jag var på vägeu att mista förståndet. Jag störtade ini milt rom som en vansinnig. Mari, redan förut uppskrämd genom mitt långa dröjsmål, ilade mig till mötes; jag fölli hennes armar under qväfda suckar. Hvad är det? O Gud, hvad har händt? f ågade hon med ömhet. Jag svarade snyftande: Mari, Mari! J:g är den olyckligaste qvinna i verlden. Nil Ni? svarade hon, och såg sig omkring på den furstliga prakt som omgaf oss. Delta utgör icke lyckan!, hviskade jag. Men i denna Maris blick hade jag uppsnsppat hennes tanka, den ofrivilliga erinringen om hennes egen olycka — hennes... Borde jag väl, under hennes sorg, beklaga mig sjelf? ... Jag sökte hastigt att qväfva min egen smärta, och meddela henne tröst och hopp, oaktadt jag kände mig modlös in i själen, och hvarken visste hvad jag skulle företaga eller besluta. Till hvem skulle man vända sig nu? Hvilket medel skulle man nu begagna? Hvarken hon eller jag hade härem minsta begrepp; men likväl förflöt tiden. Två timmar hade redan förgått sedan hennes ankomst — redan två förlorade tiz mar. Hon var färdig att dö af oro öfver sin man, från hvilken hon hoppades hafva ett bud vid sin hemkomst. Hennes barn hade hon äfven lemnat ensamna hemma. Allt detta väckte min slan; cch likvi nödgades jag låta henne ålervända ensam; ack Jag vågade icke föra heune tillbaka i min vagn Jag lät skicka efter en hyrvagn och hon !em nade mig med mitt löfte om ett besk efter er timmas förlopp.