Med min vanliga öfverdrift gick min inbildning allt vidare och vidare... i förtjusningen fick jag knappt någon nattro. Hvilka luftslott byggde jag icke under de få veckor, som förflöto efter upptäckten af detta vapen, hvilket jag höll i ordning till mina vänners tjenst, ända till det ögonblick då det splittrades i min vanmäktiga hand!... En novembermorgon, omkring kl; 11, höll jag på att sluta min toalett; min kammarjungfru sysslade ännu med ett och annat i rummet. En betjent kallade ut henne och jag hörde ett lifligt samtal uppkomma dem emellan utanför dörren; slutligen kom hon tillbaka och sade, med en ton, hvars på en gång valda och hemlighetsfulla uttryck jag förgäfves skulle söka återgifva: Det är en fru Julien som begär att få tala vid hennes nåd; Pierre har låtit henne sitta ned i förmaket, i afvaktan på hennes nåds befallning. Det var ett misstag af Pierre... i salongen skulle han visat in den damen. Inför henne genast dit! tillade jag sträft. Jag följde omedelbart efter den enfaldiga flickan, gick Marie till mötes, tog henne vid handen och införde henne i mitt rum. Aldrig hade Marie förut varit hos mig. Detta oväntade besök, förvirringen i hennes uppsyn, och en darrning i hennes röst, som nästan beröfvade henne talförmågan, — allt lät mig ana en olycka. Marie! Hvad är på färde?, ropade jag. Min man ... Julien är i fängelse! . .. stammade hon konvulsiviskt. . Julien? Julien i fängelse!... Min Gud! Hvad har han då gjort? frågade jag förskräckt. Ack, ingenting... ingenting ondt, min frul — Under snyftningar berättade hon vidare: I dagningen hade en poliskommissarie och flera andra karlar inträngt i Maries boning, letat öfverallt, genomsökt alla möbler, bemäktigat sig tryckta papper som lågo under ett bord; och efter eft långt förhör och mycket skrifveri, hade dessa obarmhertiga menniskor, i trots af hennes tårar och böner, släpat hennes man i fängelse.