uppehälle sjelf, med sitt arbete. För öfrigt har jag icke riktigt reda på saken; men så mycket är visst, att jag icke känner någon slägtinge till min man i Paris. Och jag, Aline, jag kände en jag!... Jag hade under detta samtal kommit att göra en af de mest otroliga upptäckter. Ni skall strax få höra. I förbigående måste jag nämna, att jag Varit bållen i den fullkomligaste okunnighet om att namnet Thibaut var ett tillnamn för den person, som nu kommer att inträda på scenen. Jag trodde uppriktigt, att det icke var annat än elt af hans förnamn, och då detta namn aldrig bifogas det andra som han vanligen bär, så hade jag till och med förgätit det. Men det visste jag, att äfven han härstammade ifrån Dauphbint, och denna omständighet kastade den första ljusstrålen bland mina orediga hågkomster. Genom de biomständigheter, som Marie nu händelsevis hade kommit att omtala, fann jag likväl nu påtagligt, att jag, såväl som hela verlden, förts bakom Jjulet, genom ett litet konstgrepp. Till en början märkte jag blott det löjliga i min upptäckt, icke utan någon liten skadefröjd; men vid närmare påseende, blef jag förtjust öfver hvad jag fått veta, och ansåg det som en lycklig skickelse, hvaraf jag kunde draga fördel i vigtiga fall. Och, i sjelfva verket, om hemligheten af mina förtroliba förhållanden till Marie blefve bekant för de mina, och jag af dem oroades och klandrades derför, så ägde jag nu ett vapen — ett ord blott — hvarmed jag kunde tysta dem! Jag skulle till och med åstadkomma denna tystnad hos min mor, som annars, det visste jag nog, skulle högt fördömma det opassande af mina nya bekantskaper, och icke förlåta mig att hafva begått ett sådant fel. Och ännu en sak: Månne min dyrbara upp täckt icke skulle kunna begagnas för att förflytta Julien ur den beroende samhällsställning, hvari han för närvarande nödgades söka sin utkomst, och verksamt bistå honom i grundläggandet af en rörelse på egen hand?...