ier, verktyger eller grundförmögerhet, söm kan underlätta arbetskraften eller lemna tills älle till förskotter under arbetstiden för ny produktion, så synes det ligga en obegriplig örvillelse i den föreställningen att tillökningen sådana förråder nödvändigt skulle alstra äfven äfven en ökad fattigdom. Det är likväl ydligt att i samma mån dessa förråder ökas, samma mån miste priset derpå bliva billi;are och den arbetande kan förse sig med en törre qvantitet deraf i utbyte mot sin arbetscraft, likasom öfverflöd af, och konk ns enellan kapi:aler måste hafva till följ!, hvilket också all erfarenhet visat, att räntan faller, let vill säga, att antingen de som för att företaga ett arbete behöfva låna penningar, då erhålla dessa till billigare pris än förut, eller också kapitalisterne sjeifve, för att göra kapitaerne fruktbärande, måste använda dem på nya företag till hvilka arbete erfordras och arbetare biifva eftersökte. Sålunda t. ex. huru många tusentals menniskor hafva ej i få de sednare årens stora kapitaltillgån land haft arbetsförtjenst vid jernvägsa sarna, hvilka åter i sin tur bidragit 215 minska transportkostnaderna och sålunda göra varupriserna billigare samt tillika gifv2 upphof it en ökad industri både i åkerbrutet och menufakturerna? Också visar det innevarande irets erfarenhet att fattigantalet i Enz!and (vi tala ej om det af missvexter hemsökta Irland) betydligt aftagit på de sista åren, sedan frihandelssystemet infördes. Vi hafva nyligen sett säkra bevis härpå 1 noggranna vppzifter i de engelska tidningarna både från Manchester, Sheffield, Nottingham och flera bland de förhämsta manufakturplatserna, af hvilka man jemväl finner, genom utdrag hemtade ur fabrikernas arbetsjurnaler, att arbetslönerna både för smeder, spinnare och väfvare äro lika höga nu som den tiden då brödet och andra lifsmedel voro 25 procent dyrare. Ock resande i England redan sistlidne somrar göra den anmärkningen, att man nu kan iefva i London för nära lika godt pris som i Stockholm hvad mat och logis angår, hvi förr visserligen ej var fallet, då England a! kändt för sin dyra lefnadskostnad; och hvad alla slags manufakturartiklar beträffar, så enhvar att de äro vida billigare der än här. Om nu lifsförnödenheternas pris blifvit 5:lligare, men arbetslönerna bibehållit sig och de arbetande händerna äro fullt sysselsatta, i vore det besynnerligt om detta skulle kunna bidraga till ökad fattigdom. Allt det som vi nyss beskrifvit, kommer likväl af kapitale: tillökning. I alla tider har man också förr hört den föreställningen vara gällande, att när någon i en ort nedlagt kapitaler på en py näring eller utvidgande af en äldre, vare sig n; odlingar i åkerbruket, bergverk eller man ukturer, så har sådant ansetts såsom en fördel för orten — cch hvarföre? Jo, emedan det ansetts lända till dess upphjelpande medelst a:betsförtjenst, och derigenom till välmåga. Detta oaktadt bär arbetsklassen både i England och andra länder ännu dryga bördor, hvilka minska dess trefnad; men hvaraf! kommer detta? icke af öfverflöd på kapitaler, utan af en öfverdrifven beskattning, antingen för att skaffa bördsaristokratien fördelar såsom i England, eller att underhålla en oerhörd embetsmannaskara såsom i Frankrike, eller för ati betala en genom förvända styrelsegrundsatser ;5samkad statsskuld och underhålla öfverdrifvet stora armåer och flottor, såsom i båda dessa länder. Att undanrödja sådana orsaker till eti minskadt välstånd är borgarens och arbetarens gemensamma intresse; hvarföre icke då rare arbeta på en förening mellan dessa båda klasser i och för sådana gemensamma ändarmil, än att uppehålla sig vid allmänna deklama!ioner, som för det första äro falska till sin grund och för det andra ej kunna hafva annat än söndring och split till påföljd?