Döm hvad jag erfor vid denna nyhet! Hvad var det då för olyckliga papper, som så kunde olottställa Julien ?... Jag frågade Marie med ingslan derom. Jag kan icke säga så nogan, svarade hon. Jag förstår icke sådana saker; men det tycks tt regeringen icke gör Frankrike lyckligt; att rela verlden nu saknar kejsarens regering, och tt man vill sätta hans son på tronen. Så vidt jag kan begripa, så voro de papper, som oliskommissarien tog, några ark af en strökrift om klagomål, som man tror sig kunna söra mot Bourbonerne, och tillika en uppmaning till anhängarhe af hertigen af Reichstadt, som man vill sätta i deras ställe. Julien hade jagit hem med sig två eller tre korrekturer uf denna bok, som han hade varit sysselsatt med långt inpå natten, i ett annat tryckeri än let vanliga. O min Gud, inföll jag, förtviflad öfver allt letta, fastän Julien icke mer behöfver träla så mycket som förut, så har han väl ändå, ör att förtjena litet mera, företagit sig någoning utom sitt vanliga arbete; men hvarföre arbetar han då på något som kan blottställa honom ?p Men det är alldeles icke för inkomsten, som han och hans vänner arbeta på det derl inföll hon. Det är af godt hjerta, och i öfvertygelsen att de göra väll Hvar och en biträder frivilligt med allt hvad han förmår, vid en sak som åsyftar allmänt väl, efter hvad de utmärkta och aktningsvärda män försäkra, som leda det hela. Sådan, min fru, är Juliens tanke. Så länge Napoleons son är till, erkänner han ingen annan än honom som sin furste. Hans hänförelse i det afseendet gränsar till vansinne. Ar 1814, då Julien knappt var sexton år gammal, begaf han sig med alla sina kamrater upp till Montmartre, i trots af sin mors tårar, och stridde der med alla krafter, för att hindra fienden tränga in i Paris; och fastän han blef sårad i axeln af ett skott, och hade ondt deraf ännu 1815, så hindrade detta honom icke att då befinna sig iledet bland dem af sina lands