Det är en obestridlig sanning, att en menniska i knappa vilkor och en lägre samhällsbelägenhet nödgas gifva ständiga och vida större prof på själsstyrka och uppoffringar, än den bättre lottade, som utan svårighet kan tillfredsställa de lekamliga behofven; men då man med synbar förkärlek lägger an på att beskrifva proletärerne såsom företrädesvis det dygdiga elementet i samhället, i motsats tilll de förmögnare eller högre uppsatte, samt att osedlighet och prostitution endast är enj följd af t. ex. förtryck från penningemännens sida, d. v. s. från alla deras, som äga något i eller sysselsätta andra, så gör man sig skyldig till en osanning och en orättvisa. Detärsannt att institutioner och dåliga lagar, framför allt bristen på tillfälle till uppfostran, hafva hufvudandelen i detta onda; men då bör man bemöda sig att, i stället för de ihåliga fraserna, utreda den kombination hvari denna härledning är att söka, och tillika icke alldeles glömma den erinran, att trefnad och välstånd för arbetsklassen i allt fall, under hvilka samhällsförhållanden som helst, komma att bero af flit, sparsamhet och afhållsamhet från starka drycker; ty huru mycket än dagsverkarens vilkor må förbättras, så står det dock fast, att den som blott arbetar 3 dagar i veckan eller låter sin förtjenst till stor del gå i brännvin, kommer alltid att förblifva fattig och usel. Härom hafva vi dock icke sett ett ord hvarken i Reform eller i Folkets röst. Aftonbladet har ifrån sin första början aldrig skytt tillbaka att uttala sin öfvertygelse, när den stått emot de mäktiga intressena, vare sig att det gällt rika fabrikanters monopolier eller skråintressen eller adelseller prelatvälde m. m., eller sjelfva det öfverdrifna i husbondeväldet, eller den orimliga öfvermakt som det starkare könet hos oss tillagt sig öfver qvinnans rättigheter. Vi torde derföre äfven hafva någon rätt att oförbehållsamt uttala vår tanka emot ett sätt att bearbeta proletären, hvilket åtminstone för det första, om det skulle fortfara, ingalunda kommer att påskynda reformens sak, men väl skall hafva till verkan att många af de välment liberale men politiskt jörskräckte till slutet kunde blifva skrämde för sjelfva tryckfriheten. Detta vore ett stort ondt, ty ännu har den erfarenheten ej blifvit vederlagd, att öfvergången till en förnuftig demokrati icke någonstädes kunnat ske utan biträde af medelklassen, ja äfven af hvad man kallar det kälkborgerliga elementet, som likväl lätt är uppskrämdt och då kastar sig i reaktionens armar, såsom vår tid haft lärorika tillfällen att se, både i Tyskland och Frankrike. Närmaste anledningen till hvad här blifvit yttradt hemte vi af tvänne artiklar ur Reform för i onsdags. Den ena kallas: Några ord till arbetarne, af en arbetaren, och har till och med icke förtjensten af att vara original utan är påtagligen en öfversättning ur någon fransysk socialistisk skrift, emedan man der återfinner sådana fraser som om rätten till arbete, om förfalskare och bedragare som förstöra den redlige köpmannen, derigenom att de lemna förskämda varor till lägre priser m. m., af hvilka den förra frasen är ett den franska socialismens lystringsord, hvars ohaltbarhet såsom absolut samhällsprincip redan är allmänt insedd i Frankrike, och det sednare förhållandet lyckligtvis ännu är mindre tillämpligt hos oss. Den andra artikeln är en målning af baracken nedanför Nytorget, och har gifvit författaren anledning till skarpa klagomål emot den eländiga tillflyktsort, som de husville sålunda måste hålla till godo. Vi instämme deruti, att baracken i sanning utgör det minst afundsvärda nattläger man kan hafva, men det bör å andra sidan ej förbises, att detta mnattläger likväl är något bättre än att ligga ute under broar eller i dynghögar, såsom ännu för tio år sedan var fallet med en del af den klass menniskor som nu befolka barackerna. Författaren har troligen icke heller besinnat att om mjuka madrasser och luftiga beqväma rum bestodes barackhjonen, så skulle antalet af dem som der infunno sig snart blifva tio gånger så stort som nu, emedan en stor mängd då hellre skulle gå dit än betala hyra, och det är således snart sagdt ett nödtvång att icke gifva dessa ställen en större komfort än att blott de absolut husvilla der söka sin tillflykt, så framt ej den skattdragande delen af befolkningen, arbetare inberäknade, vill kännas vid mångdubbla fattigskatter emot de närvarande. Problemet att i detta fall utfinna ett lagom är icke så lätt och vinnes ej endast genom klagorop. Vi hafve yttrat vår mening något bjert, men anse dock det sagda icke öfverdrifvet. Ty ingenting är olyckligare .i politiken, likasom i helsovården, än att vid sökandet efter botemedel emot ett sjuklighetstillstånd misstaga sig om de rätta orsakerna och deraf ledas till experimenter, som förvärra i stället att förbättra. Af detta skäl måste vi äfven uttala oss mot en sats, som blifvit framhållen i tidningen Reform, men hvilken såsom theori är grundfalsk; nemligen att kapita!ernas tillvexti ett land nödvändigt skall hafva till följeslagare en ökad fattigdom å andra sidan. Då hvar och en begriper att med kapital icke blott förstås sillverriksdalrar eller bankosedlar, utan allt det uppsamlade förråd af varor, materiaSECRET DEN NE ESSEN