upp, som skingrade och härjade allt omkring mig, och lemnade mig ensam med mina tårar, bland ruinerna af min lycka och mitt lugn. Kort före denna olycka hade en sällsam händelse ännu mera ökat besynnerligheterna i min ställning under de sista sex månaderna. Jag satt en dag och språkade med Marie, vid hennes lilla arbetsbord; bland andra saker på detsamma låg ett bref, hvars utanskrift jag händelsevis kom att läsa; det var till m:r Julien Thibaut och hade poststämpel från Grenoble. Ingenting var enklare än detta; och likvälj hände, att personens namn och namnet gå staden hvarifrån brefvet var kommet, när de tillsammans träffades af min blick, verkade nästan som ett elektriskt slag. Ett ljus gick upp för mig i hast; jag fick en ingifvelse... och hänfördes oemotståndligt att nyfiket fråga Marie: Är Julien ifrån Grenoble? Han är född i Paris; men hans slägt är iTån Dsuphbint och bor der ännu, svarade hon. . Juliens far, fortfor hon, var son till en fattig landtman, som hade många barn; men som ynglingen var hygglig och förståndig, så vann han tycke hos församlingens prest. Denne gaf honom sjelf någon undervisning, till en början, och skaffade honom sedan, genom sitt förord hos biskopen i Grenoble, en friplats i stadens prestseminarium. Han studerade der en tid, men fann sig icke äga någon kallelse för det andliga ståndet, utan lemnade orten och for till Paris, der han skaffade sig anställning vid ett boktryckeri, och gifte sig slutligen., Har Julien några slägtingar i Paris? inföll jag: Min svärmor har hört sin man säga att en af hans farbröder också hade begifvit sig till Paris, och der förvärfvat stor rikedom. Men sökte Juliens far aldrig upp den der farbrodern? Den skulle ju kunnat hjelpa konom mycket? . Han sökte honom straxt efter sin ankomst till Paris; men farbrodern tog emot honom så kallt, att besöket icke förnyades, och det var då som Juliens far beslöt att förtjena sitt