Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 2

Hvilka inkast skulle jag väl kunnat göra vid denna enkla och ädla förklaring, utan att rodna? i Marie var hundra gånger bättre än jag! Jag hade icke annat svar, än att kbjeruligt trycka hennes band. Men, min fru, fortfor bon småleende, beklaga mig icke; jag är ju ganska lycklig! Numera fattas ingenting i min sällhet ... utom min mor! ...n sade hon och såg åt höjden. Ni känner mina beskedliga barn, och min man ir den bäste jag skulle kunna önska mig. Det nda jag är ledsen öfver,, tillade hon okonstadt, är att händelsen icke ännu gynnat min Juliens önskan att få se er, min fru. Och jag, Aline, jag önskade alldeles icke att se Julien; jag hade helst önskat att han aldrig funnits. Menniskohjertat döljer så många skamliga smygvrår; ni vet det väl! Utan att göra mig reda för min dåliga önskan, söndrade jag, i mitt högmod, hvad Gud har förenat. Hos denna Marie med hennes fulländade sätt att vara, hennes rena och städade språk, med dessa förtjusande små i knät — så långt hade le redan kommit — tyckte jag att jag befann mig på min plats... allt detta tillhörde mig, var mitt... men boktryckeriarbetaren — han illhörde mig icke... jag försköt honom, jag ville ionom ingenting. VIL En dag såg jag honom likväl, och jag blygdes i djupet af min själ öfver mitt eländiga högmod. Denne Julien, som jag föreställt mig alldaglig, tafatt, illa klädd, med händer och dneigte fulla a trycksvärta, var en ung man med ett utmärkt och själfullt ansigte, ett angenämt yttre och med en drägt och hållning helt och Kållet. som sig bör. Hans umgängessätt var ledigt, utan närgångenhet; allt bra, ganska bral Sådant var det första intrycket jag erfor vid hans åsyn, Och efteråt, sedan jag lärt känna honom bättre, de det mig att jag stundom besökte Marie ja söndagarna, då Julien bade ledigt; I an synes så lycklig, och jag ångrade uppriktigt min örra låga tanke om henom.