Aftonbladet – 15 februari 1850, sida 2

Hvar hade denna okonstlade unga qvinna, så främmande för stora verldens bruk, lärt känna den goda tonens utsökta grannlagenheter?... Ägde hon då, tillika med de obemärkta men höga dygder, som stundom träffas hos de ringare klasserna, äfven ala instinkterna af en förnäm härkomst?... Jag kan icke uttrycka den tillfredställelse jag erfor af hennes fromma mening, och icke heller min sorg dervid. Morgonen derpå återvände jag till Marie. Sex sade jag, och lade i hennes knän ett litet pakett, det är icke endast ni som hittar på att köpa för godt pris; jag har fått mig, snart sagdt för ingenting, en stuf, jag också, alldeles lagom till em klädning åt oss hvar; är det icke sannt, ni bär ju den ena hälften till minne af mig? O, min fru! Hon böjde sig helt förvirrad; och tackade mig med sina blickar. När hon vek upp papperet, som innehöll ett stycke svart siden, undföll henne ett utrop af öfverraskning. Sedan, likasom hastigt träffad af någon bland de flygtiga föreställningar, hvilkas sannolikhet eftertankan antager och förkastar i samma ögonblick, förblef. hon orörlig, tyst, med nedslagna ögon. Vi skola blifva klädda på samma sätt, Mariel, inföll jag, ech nämde henne för första gången förtroligt vid hennes förnamn. Hon slog hastigt upp ögonen, liksom väckt ur en dröm, och talade sakta, likasom för sig sjelf: vO Gud! Om det v:r en dröm, så var det en ljuf dröm! Hennes innersta tanke höll på att undfalla henne; men hon sansade sig, och fortfor: :Ja, ja, alltid! Kalla mig alltid Marie; jag ber er derom; och hon sammanknäppte sina darrande händer(Forts. följer.) —K