modiga hand, som skänkt mig denna stora lycka! Hvad dessa ord af Marie gjorde mig glad! Att med så litet kunna skapa och dela så rena njutningar! ... Jag fann mig öfverflödigt betald. Och emellertid önskade jag mera ... ännu någonting vidare: det fanns i sjelfva den omständigaret, att Maria var arbeterska, trälande åt andra, ett lidande för min själ, och — jag måste väl tillstå det. — äfven för min stolt-. het ... Sjelfva denna tanke upprörde mig, I våra bästa handlingar inblandar sig ofta, oss ovetande, en usel fåfänga ... Målet för mina hemliga önskningar var ännu icke uppnådt. Ända hittills hade jag icke hos Marie kunrat röra vid den strängen; nu erbjöd hennes berättelse om sin mans stränga arbete ett tillfälle dertill; jag skyndade att begagna det. Men ni också, inföll jag, ni uttröttar er väl icke heller med arbete? Eller huru? Ack, min fru, skulle jag ingenting göra? Min man arbetar oupphörligt; min beskedliga svärmor har warit så god och öfvertagit hela bushållsbestyret; skulle jag då vara alldeles overksam? Nej, nej!, Men hör,, svarade jag och begynte spela frestarens roll, jag har en hel hop broderier och tapisseriarbeten, och jag skulle bli er förbunden om ni ville öfvertaga alltsammans. Arbeta icke mera för andra; det skulle göra mig så mycken glädjen Mig ocksån, svarade hon; men det är omöjligt, min fru.n Men hvanföre ?n Den sysselsättning, som ni har den godheten att erbjuda mig, kan icke räcka alltid. Om jag skulle öfverge min nuvarande befattning, si skulle jag mista mina öfriga kunder; och likväl är det nödvändigt att jag sysselsätter mig hädanefter på samma vis som hittills. De beqvämligheter och den trefnad, som vi pu äga, kunna icke fortfara utan på detta vilkor. Dessutom lie ju jag då ensam draga fördelen af till gen i vår lilla förmögenhet, och ! det vore icke rätt, min fru.n z g