var nymålad och hade en halmmatta utanföre. På sidan hängde ett grönt klocksnöre med en vacker tofs. Jag gick närmare, och fann på dörren ett hvitt kort med blå kant; derpå var skrifvet: : Fru Julien, Spetsärbeterska. Denna så enkla titel skar mig i hjertat! Med ögonen fyllda af tårar, och nästan dignande af rörelse, stadnade jag framför denna dörr, och måste hålla mig fast vid låset, som jag knappt vågade se upplåsas; jag hade glömt allt hvad jag skulle säga, och visste för ögonblicket icke hvad jag ville. I detsamma hörde jag steg i trappan... Nu grep jag i klocksträngen och ringde... dörrn öppnades. Jag ville tala med fru Julien,sade jag, med knappast begriplig röst, till en liten vacker gosse, som såg på mig med förvåning, sprang ifrån mig och lemnade mig qvar vid dörrn, som jag fick stänga sjelf. Under några ögonblick, som jag var ensam, öfverskådade jag sorgset detta rum. TI den djupa fönstersmygen stod ett hvitt omåladt bord, hvarpå låg en stor portfölj, blyertspennor och en teckning, som gossen hållit på att rita af; rundt omkring murarna några rottingsstolar, ett skåp af valnötsträ, en liten vattenreservoir med kran, och på murarne åtskilliga ritningar, uppklistrade på papp och med svarta kanter. Golfvet var lagdt med små tegel, glättade och bonade. Öfverallt rådde en utsökt snygghet; men aldrig hade en sådan tarflighet ännu skådats af mina ögon; jag stod som tillintetgjord af grämelse. En ung qvinna visade sig. Ack, min fru, jag ber tusen gånger om ursäkt att jag låtit er väntal sade hon och öppnade dörren till ett inre rum, som var en stor sängkammare. Der satte hon fram en stol åt mig, på hvilken jag snarare föll än satte mig; jag var ur stånd