Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 2

Iogenting tycktes mig lättare och enklare än att uträtta allt hvad jag föresatte mig; och om Saint-Jeans försigtiga erinringar skymde mina vackra drömmar, likt nattfjärilar som fladdra kring ljuset, så jagade jag bort dem med otålighet. De väckte blott min ömkan för den bedröfliga f.llenheten hos gubbar, att endast se det svåra i allt — att ana hinder, att skapa farhågor och inbillade vådor. Och när jag vaknade verkligt, kl.7 på morgonen, hade j:g, i min tanka, så lyckligt uppgjort allt: mitt besök hos Marie, hvad jag skulle säga henne, hennes svar, till och med hennes frågor — allt, kort sagdt, var så fullständigt anordnadt i mitt hufvud, att jag skulle velat taga ett enda språbg förbi de fem odrägliga timmar, som ännu skiljde mig från utfarten till gatan Saint-Dominique-dEnfer. Mina förmiddagar störas icke af någon ge: ensam frukost i min mans sällskap. Hr Duvas spisar i sina rum, jag i mina; vi träffas vanligen så sent, att vi kommit öfverens om denna ordning. TIagenting hindrade således mina anstalter. Jag hade tillsagt om min vagn till kl. 12; redan kl. 11 var jag fullständigt klädd, och gick fram och åter i mitt rum, tankfull och orolig, med ögonen emellanåt riktade på pendylen. I utförandets ögonblick föllo mig likväl en mängd svårigheter in, på hvilka jag förut icke hade tänkt. För det första erinrade jag mig att jag icke ännu hittat på någon förevändning för mitt Första besök hos Marie. Men ett lyckligt infall föranledde mig att i samma ögonblick hasta till ett glasskåp, der jag hade mina spetsar förvarade. Jag tog fram en engelsk tyllvoal, som jag endast nyttjat en enda gång — på min födelsedag. Jag gjorde en stor retya i den, rullade ihop den; stoppade den i min redikyk och boppade af glädje : jag hade fännit--en hel grufva af förevändningar still