Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 2

jag åt Pierre: Ni följer mig ickel och Pierre, annars van att följa mig öfverallt, som min skugga, stirrade på mig så förbluffad, att jag var nära att utbrista i ett skratt. Ni stadnar qvar vid vagnen Pierre sade jag. Men ers nåd kan ju icke gå ensam? inföll han, likasom om dettå förstods af sig sjelft. Och äfven jag insåg nu, af den fruktan, som hans enfaldiga anmärkning väckte hos mig, att det skulle vara nära nog omöjligt för mig att gå ensam. Jag fruktade att aldrig kunna på egen hand hitta ingången till den gränd vid Rue dEnfer som jag sökte. På detta tänkte jag först nu. Jag lät således Pierre gå några steg snedt framför mig och att visa vägen; men grubblade alltjemt på något sätt att slippa ifrån honom. När vi hunnit till gränden, märkte jag, på andra sidan, en kryddbod, och skickade Pierre dit för att fråga efter adressen till en sömmerska, som icke fanns, men hvars namn jag hittade på i hast; och medan han uträttade ärendet, ilade jag in i gränden Saivt Dominique. Det var en återvändsgränd, och vid ändan var en liten trädgårdstäppa, utanför en portvaktares fönster. Jag hade ändtligen lyekats ; det var der. vÄr fru Thibaut hemma?, frågade jag andfådd. Är det till fru Julien, som fruntimret har ärende ? Jan . Fyra trappor upp, strax vid trappan; dörrn nummer... Å Det öfriga hörde jag icke... Innan han talat till slut var jag redan en trappa upp, och jag stadnade icke förr än der icke funnos flera trappor att komma uppföre. Här såg jag en lång gång, med en mängd dörrar till höger och venster. Jag stadnade förlägen och förvirrad. En af dem, mera snygg än de öfriga,