Aftonbladet – 14 februari 1850, sida 1

nes darrande hand, då hon drog mig med sig åt en annan all, för att undvika en anblick, som förkrossade henne. Och jag, oförståndiga barn, jag vred om dolken! Mamma, hvar är då min pappa, min ?p frågade jag. Hon svarade intet. Har jag ingen pappa, jag?...Säg, säg mamma, jag ber dig! fortfor jag. Han finns icke mera, min dotter, stammade hon med möda. Jag förstod henne icke riktigt, och öppnade åter munnen för en fråga... Tyst, Mariel svarade hon, bed Gud alla dagar, för din far! tillade hph mildt och sakta, och kysste min panna; som fuktades af hennes tårar. Dessa tårar trängde ned i djupet af mitt hjerta, och jag ångrade länge den grämelse jag förorsakat min mor, som var så vänlig, så god. Fastän jag sedan ofta tänkte på samma sak, när jag blef äldre, frågade jag henne aldrig mera derom.n Juliens återkomst gjorde slut på vårt samtal; och om denna aftons uppträden har aldrig -sedan talats emellan Marie och mig. Inom; sin husliga krets har hon, efteråt som förut; varit samma enkla och arbetsamma unga qvinna, ömt älskande sin man, tillgifven och förekommande mot sin svärmor, god och förståndig mot -sina barn — hon har sedan fått en liten täck flicka, som hon äfven ammat sjelf. Ingenting har föränd:ats i hennes sätt att sprida glädje och lycka bland de sina; jag har endast märkt att hvad som hos den ungs hustrun ännu var qvar af flickan, har efter denna händelse förvandlats till någonting mera allvarligt och eftertänksamt. ,Tack, min goda Saint-Jean! sade jag; nu känner jag Marie, och jag skall besöka henne. Ers nåd! ropade han, med en varnande åtbörd.