Aftonbladet – 13 februari 1850, sida 1

Therese hade inträngt i mina hemligaste tankar, och med beundransvärd enkelhet hade hon besegrat dem, den ena efter den andra. 1 några få ord var allt uppfattadt, afhandladt, vederlagdt. Hon ursäktade sig icke för det att hon. ej hade rådfrågat mig: men hon räckte mig sin afmagrade hand, och i den innerliga blick, den rörande brytning, hvarmed hon tillade: Är det icke sannt, min vän, min far, att jag har rätt ? uttryckte hon bvad hon icke wttalade. Ja, Therese, ni bar rätt... Det varjag som hade orätt!, svarade jag, Alit var förklaradt; allt förstådt oss emellan. Och, fortfor hon i samma ton, ni skall helt säkert vilja uppfylla en fårs! pligterlemot det stackars öfvergifna. barnet ? Denna pligt, Therese, tillegnar jag mig som en rättighet. Jag skulle icke tillåta någon annen att föra min guddotter till alltaret!, inföll jag hiligt: Ack, jag visste det!s sade hon med sitt milda småleende. Sex veckor sednare återförde jag från SaintSulpice till sin mors dödssäng den rena och intagande unga flickan, som hon en timmna förut hade anförtrott mig, och som då för första gången i sin lefnad varit skild från sin mors närvaro. När Therese återsåg henne, reste hon sig med ett slags feberansträngning från sitt örgolt, utsträckte armarna emot henne och ropade: Kom, kom till mitt bjerta, Marie Thibaut!... Du också, Julien, min älskade cson, min dotters makels Dukande under för sin rörelse, svimmade hon af glädje. e Två månader ännu sednare följde jag snyftande, arm. i arm med den gode öch hederlige Julien, den anspråkslösa Jikbår, hvarpå de vördade qvarlefvorna af den heliga modren Therese Hubert fördes till kyrkogården Montparnasse.n Min berättelse är slutad, tillade Saint-Jean, okonstladt. . s : Aline! Dessa omständigheter, som jag velat känn2, grämde mig. : De betraktelser, från hvilka min familjs trogne och tillgifne tjenare hade afhållit sig med så