Aftonbladet – 12 februari 1850, sida 3

LO BLANDADE ÄMNEN. C. M. ARRHENIUS. En folkets man, en man utaf sin tid Missionen slutat och gått hem i frid, Att sina räkenskaper redogöra För högre makter, och af dem få höra Hvad lön till sist är der beskärd åt den Som värdigt stridt, en mensklighetens vän. Hur lärorikt för oss står qvar ditt minne: En so!varm ande och ett barnasinne, Der bildningens etheriskt rena våg Som dagg alltjemnt på tankens blommor låg, Och i hvars spegel, klar som qvällens stjerna,. Guds bästa englar blickade så gerna, iTy du var from, som de, och kunde blott Som dessa tänka sannt och skönt och godt. Farväl, ett långt farväl du ädle broder! Ack, öfvergif oss ej, fast tidens floder Oss ligga mellan; sänd en blick ibland Till dina vänner och ditt fosterland, En blick som vänner och som skall oss säga Att, fastän skilda, vi dig ännu äga. —— — I Gottlands Läns Tidning lä:es följande berättelse: Vådlig död och fyra menniskolif i fara. Förliden måndag den 24 dennes mot aftonen tilldrog sig utanför Wisby hamn en af dessa beklagansvärda och ej sällsporda händelser, som höra till den mörka sidan af kustfolkets eljest muntra och friska lif. En fiskarbåt med 5 man, som middagstiden utgått för att ilandberga utlagda fiskredskap, blef kl. 6, då man skulle återvända till land, öfverfallen af en stormby med yrsnö och tjocka, och sedan mast och segel blifvit nedtagna, befanns det omöjligt att få årornas hankar (eller öglor) fast på de s. ki tollarna, hvilka blifvit för mycket kringisade, i följd hvaraf man blef ur stånd att styra båten, öfver hvilken vågorna började vältra. I denna förtviflade belägenhet och under jeinmerfulla nödrop försökte folket att hålla sig fast i den vattenfyllda båten, som nu dref in mellan vågbrytaren och hamhen, men den kantrade snart, hvarvid, efter ömsesidiga afskedshelsningar, den äldste ombord, f. d. siyrmanner Anders Högstadius, i sina kamraters åsyn olyckligtvis och utan möjigbet af räddning omkom. Tvenne af de återstående, Fr. Nährsten och Johan Lilja, lyckades det att med bjelp af årorna simma till land, och att med yttersta möda, stelfrusna och nästan liffösa efter ansträngpingen i det kalla vattnet arbeta sig fram öfver de isglatta bullerstenarna vid stranden, understödda af en beskedlig artillerist, som ditkallats af nödropen. Som hamnen ver isbelagd och alla båtar uppdragna och fastfrusna, gick det någon stund om, innan man fick en båt i sjön, med hvilken hamnmästaren Winberg och mästaren Hafström skyndade ut, och deras vackra bemödanden belöntes med glädjen att kunna rädda de båda återstående, Olof Nährsten (fadren) och Dines Ekengren, hvilka emellertid hållit sig fast vid den kantrade båten. Anblicken af de ilandbergade var hemsk och uppskakande: dödsbleka, raglande af maktlöshet, den ene nedsölad af blod, som frustat ut ur näsborfarna; håret och skägget bildande en enda ismassa, sjömans-sydvesten. fastfrusen vid hufvudet och kläderna nedisade oah styfva — i detta tillstånd leddes de bem till de sina, för hvilka återseendets och räddningens glädje dock betydligt nedstämdes af den oroande belägenhet, hvari de återkomnes belsa tycktes befinna sig. Tvenne gånger förut bar Ekengren och en gång bar Lilja — ehuru båda helt unga män — Varit i ögonskenlig lifsfara på hafvet, den ednare vid samma tillfälle som hans fader omkom i ägorna. Styrman Högstadii lik är (red:n veterligt) innu icke återfunnet, oaktadt det ihärdiga sökandet, varuti, bland andra, den dödes räddade olyckskamater genast dagen efter voro krya nog att deltaga: Tögstadius efterlemnar enka och 3 söner, af hvilka: n är student i Upsala och de båda andra kondiionera i handel. : ; NN