att lefva af mitt arbete ... att der kunna uppfostra, långt ifrån allas blickar . . . Hon förmådde icke sluta. Men det låg så mycken uppriktighet, så mycken sanning i tonen, vid detta svar, som gafs under floder af tårar, att hvarje förnärmande misstanke måste försvinna. Hvad som har händt grämer mig mycket, mitt barn,, återtog fru markisinnan; min son är ej heller fri från klander; men han har ändå gjort allt hvad han kunnat göra; och med brudgåfvan . . . Fru markisinna!, inföll den unga flickan med värdighet, jag kommer aldrig att sätta ett pris på min vanheder. Hos er, min barndoms beskyddarinna, begär jag stöd cch bi stånd, för att aflägsna mig hänfrån . . . och sedan . . . sedan skall ni aldrig mera höra talas om mig. . . Men ert namn skal jag bviska hvar dag i mina böner.n I detta ögonblick, Aline, slog markisen de Lestanges dotter ned sina rödgråtna ögon inför sin fars tjenare. Brytningen i gubbens röst, under det att han i så passande ord, så afvägda isynnerbet, återkallade dessa bedröfliga omständigheter, vittnade tillräckligt hvad hans redliga hjerta led vid deras omtalande. Han fortfor: Fru markisinnan anförtrodde mig det uppdraget att beledsaga Therese till Paris. Hon lemnade mig hundra louisdorer, och gaf mig nödiga befallningar i detta hänseende. När hon slutat, tillade hon: Saint-Jean, jag beröfvar mig din tjenst till förmån för min som — en rörelse undföll mig, men som jag geaast undertryckte. Jag hade sett dagen i fru markisinnans hus, oeh hon hade rätt att pårökna min undergifvenhet för sin vilja — Det är uppgjord sak emellan markisen och mig, firtfor hon: du blir fästad vid hans person i esenskap af förste kammartjenare. Eganderätten till skögen, som han nu återfått bestämdt, illåter honom att ställa sitt hus på en paäsande fot: du får öfversigten deröfver, och genom å!ger ag var då 36 år gammal) och