KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 30 Januari. Vår statsförfattningsfråga har genomgått sin sista kris, och hvad många så länge förutsett bar inträffat: grundlagen af den 5 December 1848 — ättlingen af det räddande dådets minister, — har af samma minister blifvit förnekad, stympad, bortjagad och till slut förklarad för aistret af en öfverilning; och ju längre reaktionen fortskred i 1849 års riktning, ju mindre återstod af detta såkallade bastverk. Kamrarne, till mer än hälften fyllda med embetsmän, som i följd af den oktrojerade disciplinärlagen kunna afsättas så snart de gifva ministrarne anledning dertill — äfven för blotta åsigter i politiken — läto behaga sig allt. Det sig såkallande konstitutionella partiet inbillade sig, att det genom eftergifter och förödmjukanden skulle vinna insteg; men ju mera krypande det blef, ju mer skickades det i reaktionens ärenden, och när det slutligen begynte knota, sparkades det undan. Andtligen hade verket fulländats, under detta partis suckar och förtviflan. Arbetet såg belröfligt nog ut; man tröstade sig dock med att det nändå var en början som man sade; men nu, oförmodadt som en blixt ifrån klar himmel, slog ett kungligt bådskap ned ikamrarne, med 15 amendementer, hvilkas antagande regeringen fordrade till det dyra fäderneslandets båtnad och lyckap. Ni känner naturligtvis redan dessa så kallade förbättringsförslag. Ett pärskap, — en vögmålsdomstol, ämnad att undandraga juryn le vigtigaste politiska rättegångarne, — fideikommissernas upprätthållelse, — trygghet för ministerens lagstiftningsinfall mot all kontroll af grundlagens tillämpning genom domaremakLen — detta utgjorde det förnämsta. En allmän bestörtning skakade hela landet vid dessa anspråk; till och med de modeat konservativan grepos af skräck och harm. Ministrarne sjelfva hade icke ens lust att våga ina namn under propositionen. Men konun;en befallde, förklarande att om dessa förslag cke antogos, så ärnade han icke godkänna rundlagen; och han var till och med några lagar sinnad att välja sig en ny minister ur unkerpartiets yttersta höger. Man känner ned visshet att hr von Manteuffel och några land hans embetsbröder, blott genom de mest nträgna föreställningar af flera bland det kongl. usets ledamöter om nödvändigheten för mivisteren att uppoffra sig för fäderneslandets väl och qvarstadna på sin post, läto öfvertala ig, samt ändtligen beslöto att taga de 15 förättringsförslagen på sina skuldror, och förorda lem i kamrarne. Jag vill ej trötta med krisens förlopp i öfigt; ni har sannolikt redan sett det skildradt tidningarne. Ni vet då redan att vår Andra kammare har betett sig nu som förut; d. v.