— ASEAS När hon hade emottagit sin sons bref, befallte hon mig att skicka Therese till henne i hennes bönrum, der hon väntade henne. Therese gick, angelägen såsom alltid, att efterkomma fru markisinnans befallningar. Theresen, sade hon med stränghet, jag hade trott att de grundsatser, som blifvit er inplantade ifrån barndomen, skulle bevarat er från att förfalla i laster. O min Gud, min Guftl! ropade den unga flickan nästan i vansinne, och lyftade sin tröstlösa blick mot höjden. Att falla i ett dylikt fell återtog markisinnan, när hon märkte den dödsblekhet, som bredde sig öfver den arma varelsens unga och öppna ansigte, när hon, darrande som ett asplöty knappt förmådde upprätthålla sig. Eit uppförande är ganska klandervärdto, tillade fru markisinnan; men jag öfverlåt:r åt ert sainvete alt döma deröfver, Låt os komma till saken: markisen de Lestanges ersälter idelt den oförrätt han gjort er. Han skänker er en brudgåfva om tjugofyralusen livres. Skåda er omkring: se efter, bland män af era liker, hvilken ni vill välja till-er make.n Inzen!, svarade hon med bruten röst. Ha! hvad vil ni väl begära? På denna fråga svarade hon icke; orden förmådde ej bana sig Väg öfver hennes stumma läppar. . Tela! . . sv Svaral tillade markisinnan med myndighet. Vid dennasaltid sT vördade röst, föll den unga flickan på krä, och med sammanknäppta händer, vansinnig sf smörte, ropade kon snyftande: Nåd, fru markisiuna, nåd! . . . Hafni åtminstone barmhertighet med migl, Jag vill icke. öfvergitva er, Therese; men var förnuftig: rätta er efter mina råd. Gil mig, såsom den sista välgerningen, fortfor det olyckliga barnet med bönfallande ton, gif mig medel att resa ti!l Paris, och der dölja min skam och min olyckal ,Hvarföre till Paris? Hvad hor ni för afsigter med det? frågade fru markisinnan strängt. Derföre att jag der bör kunr2 finna utväg