Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 2

bindelse för vårt namno, utan som ett heligt åliggande, för hvars uppfyllelse intet uffer skulle blifva mig påkostande. il Och jag lofvade till Gud, i djupet af min själ, att älska, beskydda, bistå af all min för måga den, som naturen hade gjort till min syter, men som verldens högmod och obarmhertiga betänkligheter gjort arflös på sin lagliga rätt. Jag ingick denna förbindelse helt tyst; min stackars far förnam icke dess uttryck, som annars för honom skulle varit så lugnande: han hade icke velat det. Under vårt samtal hade jag ensam varit rörd; han hade ordnat en angelägerhet allenast, på samma sätt som allting ordnades i vårt hus; enligt den anborna känslan af hvad som var passande för rangen, men utan minsta afseende på hjertats anspråk. Några dagar sednare var min far afliden. Jag begret honom uppriktigt; han hade varit god emot mig; han älskade mig så, som äfven min mor älskade mig. Deras sätt var icke mitt; deri låg hela skilnaden. Måhända är jag orättvis emot de mina, Aline Jag fruktar det stundom. Min ytterliga känsligbet finnes ej hos dem; vi se icke och känna icke på samma sätt. Derpå beror hela olyckan; det är källan för mig till tusen inre lidanden, som de ej en gång ana. Ar det deras fel, är det mitt, om vi icke kunna förstå hvarändra? ... Till följd af anlagen i mitt lynne, hade de förtroende, som jag fått af min far, öfvergåt! till en fix idg, som föresväfvade mig hvart ögonblick. Jag tyckte att en ny framtid öpp nade sig för mig. Ni kan icke göra er någor föreställning om alla de planer och förslager som min inbillningskraft uppgjorde för att tilllåta mig nalkas den arma förkastade, och indirekt återställa henne den rang, som borde tillkommit henne. Emellan henne och mig fanns ett blodsband, och ända hittills bade slägtskapens sköna förhållanden varit för mig en död bokstaf; jog hade ej heller någonsin egt någon jemnårig väninna. OÖO, om hennes bjerta motsvarade mitt: om hon ville älska mig, — då skulle kon blifva den umgänges