förbundsstater, och Bäjern förklarade sig tillika mot ett enda öfverhufvud, men röstade för ett direkiorium,; för wuvilket äfven Wärtemberg var böjdt att rösta om Österrikes ingående i förbundsstaten vore deraf beroende. Slutligen framträdde den Österrikiska regeringen, den 8 Mars, med ett bestämdt förslag:att riksregeringen måtte öfverlåtas åt ett direktorium, hvaruti Preussen och Osterrike skulle hafva hvar sina 2, Bäjern 4, och de öfriga staterna tillsammansslagne 4 röster, samt riksståthållarskapet skulle vexelvis hvartannat år innehafvas af Preussen och Österrike. Bredvid denna Centralregering skulie bildas ett genom indirekta val tillkommet Statshus, men ick..ugot Folkhus med lagstiftningsrätt. En annan form af den tyska enheten skulle Osterrike hvarken deltaga uti, eller erkänna såsom rättsgiltig. Under det dessa olikartade åsigter, förslag och fordringar, genom riksministerens förmedling ankommo till nationalförsamlingens författningsutskott, hade församlingen, under fortsättningen af sina öfverläggningar, antagit afdelningen rörande författningens garantier och isynnerhet de frisinnade bestämmelserna rörande vai till Folkhus genom allmänna, direkta val, med slutna voteringssedlar, och derigenom icke vbeivdligt stezrat regeringarnes betänkligheter mot föriattningen, hvaremot utskottet uti sina betänkanden för den andra läsningen, hade fästat väsendtligt afseende på den p-eussiska och de med henne förenade regeringarnes förstag. Det argörande ögonblicket nalkades. Utinationalförsamlingen gjorde sig åter med förnyad kraft gällande medvetandet om den stora uppgift, til hvars lösande den biifvit sammankallad af folket. Det gällde att fullända ett verk för hvilket hela nationen, för knappt ett år sedan, med enighet och beslutsamhet rest sig. Den ös:errikiska regeringens och dess vänners fiendtlighet mot hvarje fri förening af det tyska folket låg i öppen dag. Från detta håll hotades det nya rikets organiserande af en uppenbar fara, om man ej förmådde att uppställa mot den österrikiska diplomatiens planer ett innerligt förenadt Tyskland, med en stark makt i spetsen. Nödvändigheten af ett raskt och djerft beslut från nationa!församlingens sida och en preussisk supremati till förverkligandet af dess verk, kunde ej betviflas; man kände nödvänd gheten af beslutsam handling och ägde mod dertili, emedan man visste sig hafva ett stöd af folkets biall. Resultatet häraf var Weickerska motionen af den 12 Mars. Wolcker, förut en afgjord kämpe för Österrikes intresse, hade isynnerhet efter proklamerandet af österrikiska författningen af den 4 Mars, ändrat sin öfvertygelse, och påyrkade, med hänseende till farorna af en främmande inblandning i det tyska författningsverket, att det tyska rikets författning, sådan densamma af författningsuskottet blifvit förelag? till andra läsningen, måtte genom ett enda votum antagas, konungen af Preussen utväljas till ärfilig kejsare, samt Tysklands samtliga furstar uppmanas att patriotiskt sluta sig till detta val. Om vid detta ögonblick en frisinnad minister suttit vil styret i Berlin; om trontalet af den 26 Februari hade varit mera tilifredsställande med afseende på tyska frågan, så skulle måhända Welckers motion hafva vunnit församlingens majoritet för sig. Men husets venstra sida trodde sig med hänseende till de regeringsprinciper, som redan då voro herrskande i Preussen, först kunna medverka till upprättandet ef ett ärftligt keisardöme i Tyskland, samt Hohenzollernska dynastiens upphöjande på kejsartronen, om liktidigt en stark centralmakt garanterade för den i författningen fastställda tyska frihetens -värnande och fortfarande utveckling. Denna fraktion kunde följaktligen icke gifva den Welckerska motionen och författningskommissionens betänkande, som gått Preussens anspråk till möte, sitt bifall. Motionen blef i öljd deraf den 21 Mars förkastad, och i stället för densamma, beslutades: att församlingen utan diskussion paragrafvis skulle votera öfver författningskommissionens för andra läsningen afgifna författningsutkast, och blott de aåmangdemanger komma till omröstning, som antinzen utgått från utskottsminoriteten, elier voro understödda af minst 50 medlemmar; äfvensom att afgörandet af öfverhufvudfrågan derefter skulle komma under omröstning. (Forts.)