Aftonbladet – 11 februari 1850, sida 1

mötes, helsade honom med värdighet, tog honom vid banden och förde honom till min mor, som hade stigit upp, äfvensom jag. Hr Duval! upprepade han artigt; presentationen var gjord. Min mor och jag satte oss igen; och med den fulländade ledighet som markisinnan de Lestanges äger, underhöll hon ett lätt och förekommande samtal, hvari min far icke tog någon del. Hon frågade hr Duval och ledde honom sjelf att tala öfver saker, som han kunde :anses känna. S Hvad. mig angår, så gissar ni nog att jag icke sade. ett ord. Med ögonen fästade på min silkeshärfva, . som jag låtsade reda, slog jag icke upp dem, utom när jag trodde mig rätt säker om att ingen såg på mig. Första intrycket hade emellertid varit angenämt för mig. Ni vet att hr Duval icke ser illa ut, och jag var helt förvånad att finna honom så ung, fastän han sades vara 32 år sammal. Vid 16 års ålder, det mins ni nog, tror man att 30 år: utgöra gränsen emellan ungdomen och ålderdomen. Under de fjorton dagarne, mellan presentationen och brölloppet, kom hr Duval alla aftnar att göra sin uppvaktning hos — min mor: Detta är efter bokstafven, Aline, — all hans rtighet och uppmärksamhet egnades: uteslujande åt henne. Men som aldrig någon förut hade: sysselsatt sig med mig, och jag icke hade något begrepp om att det kunde vara på annat vis, så fann jag detta: helt naturligt. Jag skall icke göra någon beskrifning om mina -brudsmycken, eller om brölloppsståten; alltsammans var verkligen ganska vackert; nen ingenting deraf intresserar mig numera. En enda omständighet har likväl förblifvit ljupt inpreglad i mitt minne. Utan att jag innu kan förklara huru det gick till, förloade jag min vigselring, på den korta återväsen från kyrkan till mitt hem. Man lät efersöka den, men den återfanns aldrig. Vid hemkomsten befriades jag från min orudskrud, och derefter satte vi oss genast ill frukostbordet på familjvis. Det var nu,