Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 1

uppbhof ett rop af glädjeyrsel, och snabb som: en fågel, sprang jag tillbaka genom gångar och trappor, och befanns åter sittande i skolrummet i det ögonbliek då systern portvakterskan kom att söka mig, för att öfverantvarda migi min mors sändebuds händer. Saint-Jean installerade mig i täckvagnen, hvars fönster voro uppdragna, stängde vagnsdörrn och steg upp på baksätet. Alla denna så länge väntade, så ifrigt efterfikade dags nöjen inskränkte sig dertill, att jag efter frukosten beledsagades af min mor på nyårsvisit till min grandtant, hertiginnan af Nozan, som i utbyte mot de lyckönskningar jag framförde till henne af bästa bjerta, oföränderligt gaf mig en liten ask med något vackert smycke, och en stor påse brända mandlar; dessa nyårsgålvor förtjusade mig. Jag var sedan till middag hos mina föräldrar, hvilkas port alltid hölls hermetiskt sluten den dagen, och klockan åtta om aftonen återvände jag till klostret, i samma ordning som när jag farit derifrån, med undantag blott att Saint-Jean nuv salt på kvskbocken, emedan jag om aftonen for tilibaka i byrvagn. Mitt bjerta svällde af sorg, och gubben sökte att dölja de tårar som föllo från hans egna ögon, medan jag för hundrade gången upprepade för honom: Du kommer väl bra ofta till mig med nyheter? Ar det inte så?... Glöm inte det! — Dessa nyheter — jag måste väl säga det — bestodo i leksaker medan jag var barn, och i andra småsaker som tillfredsställde mina infall när jag blef större; den hederlige gubben lemnade mig dem på min mors vägnar — ehuru det var för sina egna penningar som han hade köpt dem; jag har upptäckt det sedermera. Hela resan skedde på detia vis. 1 det ögon blick då jag var stigen ur hyrvagnen, och porten till min bur skulle stängas efter mig för ett helt år, kastade jag mig snyftaude om halsen på den gamle gode tjenaren, som seit mig sedan min födelse. Han underlät då aldrig, att med ett ocfte-chärmligt uttryck af vördnad