Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 1

äfventyr jag, att berätta — på annat sätt skulle de förhållanden, som förgiftat hela min lefnad, blifva er obegripliga. Vid sju års ålder kom jag till klostret aux Bois, der jag är uppfostrad. Min mor besökte mig der regelbundet hvar månad. Hon underrättade sig om mina framsteg, inskärpte att jag borde helsa mera sedigt, bättre vårda mina naglar — som hon förklarade ohyggliga, och mitt hår — som hon fann alltför tofvigt, och min drägt — som var för mycket vårdslösad. När hon sagt allt detta, kysste hon mig lätt på pannah, och besöket var förbi. Stundom åtföljdes hon af min far. Då han icke, som min mor, hade någon ömtålig batt, någon slöja, någon halskrage, eller dylikt att akta för påflugenheten af mitt smek och för min tafatthet, så fick jag gerna hänga mig om halsen på honom, utan att han bannade mig. Men ändå höll jag mer af min mor; jag fann henne så vacker, så förnäm, och så vördnadsbjudande, hvilket också var sannt; jag var stolt öfver min mor. Under de åtta år jag tillbragte i klostret, var jag ute derifrån åtta gånger. Nyårsdagen anlände Saint-Jean (jag får framdeles tala mera om den goda gamla Saint-Jean) utrustad med ett bref från min mor, för att hemta mig. Det var en tilldragelse, hvaraf blotta väntan försatte mig i en yrsel af glädje hela veckor på förband. Natten före den stora dagen råknade jag timslagen, och när slutligen min toalett var gjord, messan hörd, och afskedsstunden mnalkades, smög jag mig undan — jag sprang till ett fönster, som jag hade upptäckt, men till hvilket jag icke kunde komma utan genom en oerhörd krigslist — och hvarifrån jag kunde se ned på yttre gården, till och med skönja gatan. Det var redan en lycka. Jag ser mig ännu med ansigtet tryekt intill det fuktiga fönstergallret, efterspanande med feberaktig otålighet allt hvad som tilldrog sig. På slaget klockan tio körde en täckvagn genom gallerporten, en gubbe med hvitt hår och småleende ansigte visade sig vid vagnsdörrn med ögonen fästade på mitt observatorium. Jag