Aftonbladet – 9 februari 1850, sida 1

Ja, ni sade sannt, Aline. Arma Helena! offret åt rikedommen, åt fåfängan!... Hos er, det vet jag väl, min bästa! fortfor hon med inställsam ton, hos er vigar jag tänka högt... Nåväl: ni skall få fördjupa er med mig i det inre af mitt familjlif...i verkligheten af denna så afundade lycka... Sedan skall ni beklaga mig; ni skall icke sedan säga, ni, att jag är en lyckhg qvinna. Till och med när jag ser tillbaka på barndomens dagar — oftast de enda lyckliga som ett sparsamt öde förunnar oss — till och med der söker jag fåfängt spåren efter någon sällhet, några leende minneny. Min mors. kalla, befallande lynne, och de hågkomster som hon bevarat från sin uppfostran, sin egen ungdom, uteslöto från henne alla de tillbedjansvärda moderliga svagheter, som göra barnets inträde ilifvet så ljuft. Smek, joller, ömhetsbetygelser framför allt, som jag instinktlikt eitertrånade, dem har jag aldrig känt. Min mör uppfostrade mig, som hon sjelf hade blifvit uppfostrad, till och med möjligen med störrre omsorg och mindre lilnöjdhet; men att görå mer, det föll henne icke inn. Hon älskade mig på sitt sätt, icke på milt. Naturen hade begålfvat mig med ett känsligt, hängifvet, öfverspändt lynne; jag hade hvarken syster eller bror, ingen på hvilken jag kunde slösa mina känslor; men jag tillbad min mor: ag ville fly, till hennes HBjerta, förtro henne len ömhet som mitt hjerta hyste för henne, berälta om min glädje, om rhin sorg, om mina små barnsliga bekymmer, för att blifva beklavad, tröstad, uppmuntrad. Men jag vågade icke... Aldrig sås jag en blick af kärlek, af välvilja berättiga mig till en djerf förtrolighet. O, hvad denna grymma stelhet lät mig lida! Oeh huru mångå gånger tyckte jag icke,i den Lomhet som omgaf mig då jag ännu var ett litet barn, att jag begret min mor såsom död. Jag har sagt det, Aline; jag skall förflytta er bredvid min sida, hos mina föräldrar, hos mir man. På annat sätt skulle de förhållanden, som jag har att skildra — ty jag har inga