felsteg, — jag menar Cavaignac och hans anhängare, men hvilka dock för närvarande öppet och bestämdt skulle sätta sig emot hvarje anfall på konstitutionen. Och detta parti har vidsträckta förbindelser inom både armåeen och nationalgardet. Nu blott ett ord om Proudhons Voix du Peuple. För några dagar sedan sade Proudhon till en af sina vänner, hvilken uttryckte sin förvåning öfver hans besynnerliga, principlöss förfarande, och frågade honom om han ickt längre var republikan: Ah, var lugn; jag har endast velat göra rent hus först; sedermera kommer turen till reaktionen och monarkisterna af alla färger; ty hvad jag framför allt, öfver allt och mot alla vill är republikens upprätthållande och befästande, det enda räddningsankare, som Frankrike ännu äger. Hvad man ock må tänka om Proudhons olyckliga skepticism; till reaktionens vänner hör han icke, och i värsta fall kunna demokratiens vänner umbära hans hjelp. Le Temps har förenat sig med La Liberte, La Revolution democratique et sociale, som blef förbjuden efter den 13 sistl. Juni, har sammansmält med La Reforme, och denna sistnämnda, hvilken kan betraktas såsom februarirevolutionens vagga, men som lidit mycket genom ådömde böter och förföljelser mot dess utgilvare, väntar på en slags förnyelse. Den bildar ännu alltid avantgardet mot republikens fiender. Så snart jag nu till på köpet fått nämna La Republique, som alltid haft ett stort antal läsare, ehuru icke numera så många som förlidet år, så kommer turen till Girardins La Presse. Emedlertid torde det vara klart för hvar och en att oppositionsbladen förena det allra största antalet läsare och äga vida mer kraft och makt än alla den mångfärgade reaktionens organer tillsammanstagna. La Presse hade väl den 1 sistl. Januari, enligt hvad Girardin sjelf icke utan en viss fåfånga bekände, endast — — 34,000 abonnenter..(Kort derefter tillade han dock, att flera nya tillkommit.) Icke destomindre hör La Presse till de fruk: tansvärdaste vapen, som stå till oppositionens dispositon. Moderat i uttryck, väl underrättad, outtröttlig och af jernhård ståndaktighet, och derjemte invigd i de minsta omständigheter som röra de makthafvandes aila personliga förhållanden, är Girardin en verklig skräck för alla, hviika han anfaller. Man tror på hans profetiska blick i revolutionssaker och då han i detta ögonblick dristigt förkunnar reaktionens undergång och folkets nya seger, så bidrager han derigenom mäktigt att vinna nya anhängare åt republiken och konstitutionen, och det just inom en sfer, dit de demokratiska bladen hittills endast undantagsvis lyckats tränga, nemligen de rikes, embetsmännens och len förnäma bourgeoisiens ser. Jag skulle uppenbarligen försynda mig mot ul rättvisa, om jag icke bland republikens stöljepelare mot usurpatorerna med beröm anförde det nyaste, högst märkliga fenomenet inom tidningspressens område, nemligen veckobladet Le Napolegon. Constable i London, .ornerhjelte i — — — jag mins icke hvilken iristokratisk borg, nationalgardist i Thurgau, eröfrare i Strassburg, kejsare i Boulogne, republikens president i Paris — allt detta är cke nog för den höga intelligens, som tronar Elysee; den vill äfven vara jurnalist för att kunna säga: Jag står midt emellan Washington och kejsar Napoleon. Hvilken modesti! Säkerligen har ni öfver ralfva Europa icke kunnat undgå att höra det Homeriska skratt, som det hånande Paris uppväft öfver detta groteska uppträdande. Lyckigtvis har karnevalen: begynt!