Aftonbladet – 7 februari 1850, sida 1

och jag kan försäkra mamsell att de akta en tiofallt mera för det en står på sig, än för det en är eftergifven.n Mamsell Fredrika skakade småleende på hufvudet. Hvad aktningen angår så får man söka den inom sig, sade hon lugnt, men du menar mig väl, Greta, tack för deto. I skymningen vandrade mamsell Fredrika åter bort ifrån sitt hem, sedan hon åt lilla Lina: dukat uppalla de begrafningsöfverlefvor. som hon haft hem med sig åt henne. Skyndsamt smög hon fram utmed husen och var snart vid sitt mål. Då hon pelsat af sig i förstugan öppnade hon dörrn till en stor sal En sprakande brasa upplyste den och en hel skara af barn, som under ett förfärligt stoj och skratt sprungo om hvarandra der inne hiadrade henne nästan att komma in. I en stol framför elden satt, alldeles glömsk af sin omgifning, en gammal gubbe med ett död! och ovänligt ansigte, och på hvars slappa och onaturliga ställning man kunde se, att han var lam. Mamsell Fredrika gick tyst fram och lade sin hand på hans axel, i det hon med: en nigning helsade ett hjertligt: God afton, herr assessorl, Gubben ryckte till, rynkade ögonbrynen och sade argt: hon kan ju skrämma slag på folk när hon kommer så der smygande. Mamsell är då ändtligen här. Det var en välgerning att det kommer någon, som kan hålla rykt på de här satans barnen.n Dessa blefvo nu först varse den främmande. Moster Fredrika, moster Fredrikal skreko de alla öfver hvarandra och hängde sig hoppande och stojande vid hennes armar och kläder. Kom och dansa med oss, söta moster, och sjung visan om lilla guldfågeln; morfar vill aldrig sjunga för oss,, dervid visades på assessorn.