Aftonbladet – 5 februari 1850, sida 1

i den starka upplysningen fick se det förfärande och eländiga utseende som den stackars mamsellen förvärfvat sig i hennes hus. Den stackars Gustaf har nu ändtligen sluppit ifrån sina lidanden, återtog mamsell Fredrika i det hon satte sig ned på kanten af den illa soffan och såg ned framför sig. År han död!!v utropade enkan bestört. Gustaf! min Gustaf! O min Gud! och med ett par förtviflade ångestskri föll hon ned på soffan. Mamsell Fredrika badade hennes tinningar med vatten, talade milda ord till benne och kallade slutligen betjeningen till. hennes hjelp. : Denna natt var den första på tre veckor, som den stackars mamsellen fick egna åt sömnen, och hennes lilla tältsäng med det gamla kattunstäcket tycktes henne så präktig cch mjuk, som hade hon hvilat på ejderdun. Hon sof ännu en tung sömn, då n en röst kallade henne och en hand väckande lades på hennes arm. Hon såg upp och den lilla jungfrur, Som tagit emot henne den ruskiga aftonen, då hon inträdde under detta tak, stod vid hennes Säng, redan klädd i ny sörgdrägt. ij Käraste mamsell Fredrika! för all del kom upp och skynda sig. Frun som skall svepa kapten är här och hon kan ingenting uträtta om hon ej får någon till bjelp: Vi hafva alla så mycket att göra och ingen af oss förstår sig på lik dessutom. Jag är tvungen att springa min väg nu igen, och i detsamma försvann hon. Mamsell Fredrika drog djupt efter andan och började skyndsamt klada sig. Det var dock ej samma raskhet i hennes rörelser som vanligt. Hennes hufvud var tungt och hennes ben svigtade. Hon löste upp sitt lilla klidknv:e och tog fram sin enda helgdagsd.ög, en gam al svart klädning, som, oaktadt mamsell Fredrikas omsorgsfulla vård, ändå hade ganska många