Aftonbladet – 5 februari 1850, sida 1

SMÅSAKER. AF N. XI. En gammal Mamsell, ) Så hade tre långa veckor förgått. Det var afton. På en pall vid den sjukes säng satt mamsell Fredrika så stilla och orörlig som en död. En hemsk förstening hvilade öfver hennes utmerglade och likbleka ansigte, och med en tanklös hlick voro hennes matta ögon fästade på den sjuke. Han hade envist velat behålla hennes hand på sin panna och i denna obeqväma ställning hade hon derför suttit i tvenne timmar, likt forntidens dervischer, och ännu sof han tungt; Slutligen vred han något på hufvudet och insomnade åter. ,Den stackars mamsellen var åter fri och i hennes blick. läste man samma tacksamma lof, som hon högt yttrade, då hon kom upp ur diket några veckor förut. Nu hade hon riktigt lycka med sig igen. Men lyckan var ej lång, så anspråkslös den än var. Knappt hade hon rest sig ifrån pallen, så vände sig den sjuke åter till: henne med en skarp blick. Gå icke,, mumlade han otydligt, i det han med en dunkel ångest sträckte sin darrande hand efter sin sköterska. Hon satte sig åter ned på sin förra plats och lät sin hand blifva i hans, under det hon häftade en vänlig blick på honom. Småningom liksom mildrade och smälte denne blick bort det vilda och orediga i hans. Den blef klar och ett blekt leende dröjde på hans läppar. sTack, goda tant Fredrikal sade han matt och tvenne stora tårar föllo utför hans in) Se A. B. 2 27—99,