Aftonbladet – 5 februari 1850, sida 1

Stackars Fredrika! Det var endast de läppar döden redan halfstelnat, de hjertan som voro tillreds att slå det sista slaget, hvilka gjorde dig rättvisa och erkände ditt värde — som med aktning och kärlek hänvisade dig till vedergällningen i en annan verld, derför att de ej hade något att gifva i denna. Det var minnet af dessa varma erkännanden i dödsstunden af dem, som, medan de lefvat, bemött henne med missaktning och otacksamhet, hvilket nu dunkelt sväfvade öfver hennes själ med en bitter och sorglig skugga. Hon öppnade fönstret och drog i långa drag till sig den friska luften. Hennes hjerta vidgades af dess svala vågor. Med armarne korsade öfver bröstet lutade hon sig emot fönsterposten och följde med blicken de stjernor, som här och der ilade bort från sin plats, försvinnande i fjerran. En vagn körde fram till förstugudörren. Ett elegant fruntimmer kom ut på trappan. Hon vände sig emot värdinnan, som följt henne, talande i en munter ton. Tänk på saken, slöt hon. Kommer du till mig då i morgon, min engel?, nÅck, det kan jag visst icke, Gud vet när dena långa pröfning tar sluty, svarade värdinnan, föga anande att den redan var slutad. Min stackars lilla Sophie, du är en verklig martyr! Men jag tycker att ingen kan fördöma dig för att du på elt par timmar besöker en vän., Kära du, det kan man ej veta. Folk prata alltid så mycket, och jag skulle äfven förebrå mig att så lemna min scrgliga pest vid hans sjuksäng. Du bar ju den der beskediiga mamsellen, som är så outtröttlig nJan, svarade den unga frun vårdslöst. Det är grufligt hvad menniskor äro olika. Hvad