Aftonbladet – 5 februari 1850, sida 1

sjunkna kinder. Läs något för mig ur boken der. Ack, att vi först af dödens mun skola lära att skilja skalet ifrån kärnan — lära att se med själens ögon! Mamsell Fredrika tryckte stum och rörd bans hand, satte på sig sina glasögon och läste med låg och långsam röst, i en rörande och undergifven ton, en psalm. Då den var slut slog hon igen boken och såg åter upp på den sjuke, som hela tiden betraktat henne med en fridfull och kärleksfull blick. Gud belöne dig en gång, som man så illa belönat här i verlden! sade han med sväfvande och nästan ohörbar röst och såg stilla på den gamla mamsellen, tills ögonen fördunklades och handen slöt sig med iskyla omkring hennes. Hon ryste ej dervid. För sådana som hon har döden ingenting förfärande. De våga ej slå upp sin blick, de känna en viss ödmjuk svaghet i sina knän vid anblicken af menniskor i granna kläder och med stora ord på läpparne, men stå oförfärade inför dödens blickar, med lugn och värdighet bjudande honom välkommen. ; Efter en stund löste Fredrika sakta sin fuktiga hand ur den dödes och lade den på hans hjerta. Det är då slut, hviskade hon helt tyst och upprepade den sista psalmversen hon läst och de ord som den sjuke sagt henne till farväl. Derpå gick hon fram till fönstret och satte sig ned dervid. Månen. sken klart och vid blicken ut i den stilla natten stämdes den stackars fattiga och ensamma qvinnans själ vemodigt och dystert. Den ena tåren efter den andra flydde utför hennes af nattvak bleka kinder. Hon uppkalade åter sina gömda minnen och fastän hen ej kunde gifva vackra ord åt sina melankoliska reflexioner, .så hade hennes hjerta dock ett språk derför, som kunde täfla med den mest poetiska fantasis blomsterspråk.