Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 2

baka i sin mjuka soffa, slöt ögonen med ett smäktande utseende och lade handen på sitt bröst: Om ej några goda vänner ibland af parmhertighet kommo till mig och uppmuntrale mig så tror jag att jag skulle dukat underx, illade hon med ett djupt olyckligt drag öfver ;gonbrynen. Och jag ser inget slut på dettan. Så skall du icke säga, kära barn li!la. Du kall hoppas, att den Gud som pålägger pröfvingen, också lyfter den från ditt hjerta då tid lir, sade den välmenande mamsell Fredrika ned en så sannt intresserad och hjertlig ton, n så varm blick, hvari en tår skimrade, och mn så mild och stilla röst, att hon verkligt förskönades deraf. Sofver kapten nu? frågade den unga frun, vind till betjenten, som bjöd mamsellen tå, I stället att svara, och den blandning af otålighet och förakt, som låg i tonen, bevisade hur tråkiga och obehöriga den gamla mamsellens trösteord och deltagande föreföllo henne. Ja nådig frun, svarade betjenten. . Säg oss till om han vaknar. Lundgren får ej gå derifrån emellertid, kom ihåg det. Ja, nådig. fru.n Nu, kära tant, går jag in till mig en stund, sade den unga frun, uppstigande. Tant, som litid är så god, vill ju uppfylla min plats under tiden? Och med ett intressant leende, fullt af nåd och välvilja, klappade hon sin gästs axel och försvann. Mamsell Fredrika satt nu helt ensam och blåfrusen, drickande sitt t, under det att hennes tankar irrade tillbaka till hennes hem, det sjuka barnet, Greta, väfven och hennes tusende pligter, då hon väcktes af betjentens röst, som helt vårdslöst och med en gäspning förkunnade, att kapten vaknat. Hon satte genast ifrån sig tekoppen, tog sin näsduk och följde vägvisaren genom ett par