Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 1

tade drängen muntert och upprymd. Men se det har: sina7sidor. Hästen kan ej gå geiom stängda grindar, för han har ej blifvit så lärd, ser -mamsell, och derför ... derför så... Här förvillades hans tankegång helt och hållet och ban nickade blott flera gånger med en djupsinnig min. ; Mamsell Fredrika, :som genomskådade förhållandetoch insåg att det var bäst att foga sig i sitt öde och.följa hans uppmaning, klef med mycket besvär ned på marken med sin paraply och öppnade grinden. ,Tackar ödmjukast ropade drängen hastigt och gaf den gamla hästen ett så kraftigt rapp, att han började sätta af i galopp. Men den stackars mamsellen, som insåg hela -obehaget af sin vådligaställning, ensam, midt på en smutsig landsväg, i regn och mörker, var med några. hastiga språng framme vid hästens hufvud och återhöll honom med en af förtviflan stålsatt arm. Gud vare lof att det var en så gammal och stadig häst!, utbrast hon för sig sjelf helt andäktigt och tacksamt. Håll nu stilla en stund medan jag stiger upp, tiliade hon högt med en trankil. och något sträng ton, hvilken anslog drängen. Ja så — det var så rätt det! Jag ber om ursäkt — jag ber .Om min ursäktning, började han och underhöll sedan den genomblötta och frusna mamsellen med en konversation af det mest blandade och ogenerade innebåll. Slutligensänktes tonen i denna konversation och. blef mera malt, hufvudet lutade allt mer och mer, tills det helt förtroligt och tungt sjönk mot-mamsell Fredrikas axel och han insomnade. Det var för väll sade mamsellen helt lättad. I dag står då lyckan riktigt med mignx, tillade hon då hon väl och lyckligt jemkat tömmarna ur den sofvandes domnade band och nu fick köra sjelf. Med både lämpor och ett menlöst hot lyckades det henne att under ett par timmar komma temligen fort, fastän mörkret och det djupa väglaget voro tvenne väsendtliga hinder. Hon började redan med glad öf