Aftonbladet – 4 februari 1850, sida 1

då hördes ej något bud af. Mamsell Fredrika; som under tiden -satt sig i ro i sin väfstol; sedan bon lagt sina reskläder i ordning bredvid sig, började nu blifva orolig. Det blir så mörkt,, sade hon betänksamt; i det hon fästade en duk öfver väfven och gjorde ännu en rund :i de båda små rummen; då ändtligen flickans röst förkunnade att drängen var anländ, men ej ville stiga af. Nå så Gudskelof för det då; sade mamsellen tillfredsställd, smekte ömt den lilla sjuka Linas kind och klädde skyndsamt på sig ytterplaggen. Nu var hon då med .mycken ansträngning uppe i det vingliga sätet, .och .sträfvade med att sjelf spänna till fotsacken om sig och drängen, i det bon sade ännu några, hjertliga ord åt gamla Greta:och barnet, som genom fönstret:helt likgiltigt betraktade den:fullkomligt e-satta vårdarinnans affärd..1, ff. Mämsellförslår.sig ej:på donenay ser jagn, sade drängen i sväfvanderton, :utan att röra sig af stället.; -Det är en spik slagen i kanten på sätet och ett hål iskurt i fotsacken att häkta på. den, för si knäppet är. borta.n -. Mamsell Fredrika. lyckades nu att efter denna anvisning ordna saken, och ändtligen satte sig den .-gamla hästen i rörelse med detta ovilliga och. oföränderliga smålunk, som har en så märkvärdig förmåga att liksom fördubbla vägens längd.. Det började småregna och den: mulna himmelen mörknade allt mer och mer öfver den olyckliga mamsellens hufvud och bristfälliga lärftsparaply. De resande. stannade efter en stund vid en grind; men mamsell Fredrikas körsven gjorde ingen min af att stiga ur för att öppna den. Kanske får jag. bedja mamsell vara så gunstig och öppna grinden för: hästen :här, sade han slutligen i släpande och tankfull ton. Det kan väl ni bättre göra. Jag kör nog, jag,, svarade hon fogligt, men bestämdt, och väntade sig en så säker verkan deraf, att hon redan räckte handen efter tömmarna; Ja ja se, det är allt en sanning det, skrat