län förr ägt rum att herrar skeppsredare här på oOrTten hafva till följe af det lägre pris hvartill man Ikan köpa segelduk på utrikes orter, dels derstädes I försett sig med nya segel uti de gamlas ställen, dels llåtit reparera de gamla, hvilket säkerligen kommer latt ännu mera begagnas. Detta förhållande har reIdan — och i den mån det utsträckes — skall än T vidare menligt inverka på vårt yrke, hvarföre vi i Idjupaste ödmjukhet anhålla, att det måtte tillåtas oss, att för de af herrar skeppsredares räkning, som deraf vilja sig begagna, få från nederlag, under nödig kontroll, men utan tullbehandling, uttaga af deras der inlagde segelduk, så mycken som anses behöflig för att deraf till samma rederiers fartyg förfärdiga de segel, som kunna vara behöfliga för fartygets resa å utrikes ort. Vi våga tro oss hafva skäl att hoppas bifall till denna vår anhållan så mycket heldre, som det ofta tillåtits att från norska fartyg taga utländsk segelduk till förfårdigande af segel till nämnde fartyg, då det blifvit kontrolleradt att duken dertill blifvit använd, och således med samma fartyg åter utgått till utrikes ort. Genom bifall till hvad vi sålunda framställt, skulle icke allenast en lika förmån beredas de svenske redarne, till lättnad i skeppsrörelsen, som de norske ! redan åtnjuta, hvilket väl synes vara billigt, utan äfven vi återfå en icke obetydlig arbetsförtjenst, som! för närvarande går oss förlorad. Götheborg den28 December 1849., I Götheborgs Hand. och Sjöf. Tidn. läses i! sammanhang härmed ibland annat: följande re flexioner: Den första ansökningen är, såsom man finner, undertecknad af 56 härvarande handelsfirmor. Lägger man till detta antal namnenv på de 41 skeppsredare, som undertecknade föregående petitionen, hafva sålunda, ifrån Götheborg ej mindre än 97 individer och bo!ag ingått till Kongl. Maj:t med lika syftande ansökningar uti bemälte vigtiga fråga. Dylika petitioner hafva äfven inkommit från följande rikets städer neml.: Stockholm, Gefle, Ystad, Malmö, Uddevalla, Landskrona, Warberg och Wisby, hvarförutan ansökningar uti samma ämne lära vara under teckning äfven i åtskilliga andra stapelstäder, om de ej redan blifvit till konungen inlemnade. Man bör derföre ej kunna föreställa sig annat, än att saken blifver af vederbörande behjertad, samt behandlad med all den omsorg och uppmärksamhet, som den i sanning förtjenar. Den andra ansökningen, från härvarande segelsömmare till kommerskollegium, ådagalägger, att äfven ibland handtverkerierna de finnas, som lida af nu gällande skyddande, författningar, och hvilka inse, att en afvikelse ifrån de strikta skyddsåsigterna för dem sjelfva skulle medföra lättnader och gagn. Den ifrån hufvudstaden ingångna petitionen lärersi så måtto skilja sig ifrån de öfrige, att den ogillar fri införsel af lin. Skälet härtill är väl en förutsättning, att den tullfria införseln af denna vara skulle menligt inverka på linodlingen i de norra. orterna. För vår del kunna vi dock ej finna, att denna invändning hvilar på någon god grund. Vi kunna nemligen på intet vis öfvertyga oss, att det är nyttigt e!ler statsekonomiskt riktigt, att staten skall genom prohibitiva tullsatser uppmuntra linodlingen uti en landsort, som vanligen ej en gång producerar för innevånarnes behof erforderlig spannemål. Men, till och med om raan skulle medgifva, (hvilket vi dock ej vilja göra) att Norrlands jordmån vore mera passande för odlingen af lin, än af spannemål, så hvarken bör eller får deraf följa, att hela rikets sjöfart och skeppsbyggeri derför skola lida och inskränkas; eller, med andra ord, att billiga fordringar, framställda af en näring, som, spridd öfver hela landet, utan öfverdrift kan anses för en af de vigtigaste, skola förbises derföre, att derigenom en problematisk fördel möjligen skulle kunna tillskyndas en del 1 af befolkningen uti en enda provins. Vi säga en del af befolkningen, ty för en annan fullt ! ut lika stor del af befolkningen i denna pror vins är förenämnde så kallade fördel ovedersägligen en skada; vi mena för den del, soml, egnar sig åt Norrlands linneväfnadsindustri. h För dem, som befatta sig dermed, lär det väl ej kunna nekas, alt det skulle vara nyttigt,. om de ägde tillfälle att välja emellan inhemskt och utländskt lin, om de finge förskaffa sig till de möjligast lägsta priser det möjligast bästa linet, detta må nu vara inhemsk eller utländsk produkt. Skeppsredarne hafva uti sin ansökan anfört att Sverige ej producerar tillräckligt lin af den för tillverkningen af tyngre duk erforderliga beskaffenheten, och att förhållandet verkligen h är sådant, hafva vi ej heller hört någon bestrida. Utländskt lin är deremot belastadt med en så hög införseltull, att dess begagnande för nämnde ändamål derigenom förbjuder sig sjelf, hvarföre ock det har inträffat, att våra segelduksfabrikanter ej äro i stånd att tillhandahålla allmänheten erforder!:s linneduk. De skeppsredare, som velat begagna linneduk till segel, hafva sålunda varit nödsakade, att utri1 kes ifrån hemta sitt behof af denna vara; och bvem hårväl bland andra lidit häraf, om ej c just våra egna i andra afseenden skyddade se; gelduksfabrikanter? Besynnerligt förefaller det oss, att våra författningar: skola liksom på tvinga begagnandetaf hampduk för segel, ehuru linneduk af många anledningar är i de flestaP fall mera passande. Den begagnas åtminstone P nästan. uteslutande :i :England för segel, så väl i örlogssom i handelsflottan, och det företräde, som man derstädes gifver linneduk, bärrör ej af tullförfattningarne, alldenstund både lin och hampa efter brittiska tariffen äro tullfria: Å fe ör RE KR, Under det att tullen för alla andra råvaror riksdag efter riksdag nedsatts, har den för lim fortfarit öfver 25 år på sin nuvarande höga ståndpunkt. Det är derföre hög tid på, att regeringen gör en ändring härutinnan, och skulle den ej våga att helt och håltet borttaga tullen på lin, så synes oss dock all billighet fordray: att den så betydligt nedsättes, att främmånde lin må kunna inom riket för irrågavanmanda fö hrikater användas så Uh hk oo m MM j-— ju Jar vr mm PA OM BS nt nt dr AT OA tU mn mm MMMM vga BO nn -vn DHD ww MM 4 re s d e