Aftonbladet – 2 februari 1850, sida 2

eh andfådd att med van band embalera den nängd af olika saker, som bland papper och egelgarn, lack och skrifdon, voro hopade i sofan och på bordet. Slutligen pretade hon åtkilliga adresser med en uppnött och biångtyrig penna på dessa otaliga paketter och bar lem ut i en korg, der hon sorterade dem, unler många och långa förklaringar och förmaingar till tjenstflickan. Klockan var nu sju, men fåfängt spanades fter det ekipage, som skulle bortföra henne. Hon bann godt att packa in åt sina skyddlinsar, som i glad väntan på hemfärd voro vid tt särdeles tumultuariskt lynne och förde ett innu mera stojande lif än vanligt vid det sköfade frukostbordet. Hon talade förtroligt med samla Greta om hushållet och barnet. Hon höll en liten examen med lilla Klas öfver bvad han inbemtat sedan ban sist var hemma hos ina föräldrar. Mamsell Fredrika var nemlisen icke endast hans vårdarinna, hon var äfven hans lärarinna, och med ett outtömligt tålamod, en mildhet, som synbarligen gått igenom alla tänkbara prof, silats igenom alla möjliga retsamma obehag, rättade :bon väl för hunlrade gången hans misstag vid uppläsningen af tredje artikelen i den söndermalda katekesen. Ändtligen hördes bullret af en vagn utanför porten: -Mamsellen s!og tillsammans boken, klappade den lilla gossens hufvud och kastade en blick genom fönstret. Denna första blick öfvertygade: henne genast att det ej gällde henne, ty så hade ännu aldrig mamsell Fredrika blifvit skjutsad. Det var nämligen en liten elegant droska med uprsagen sufflett, matta på golfvet och lädergardiner. Tvenne stora hästar kråmade sig framför den, och en gammal reputerlig kusk, klädd med en viss omsorg, steg af och kom in med en höflig helsning. Jag skulle hemta lilla Klas, förkunnade han också vid första steget inom dörrn, aftagande sin hatt mera för den lilla gossen än för den beskedliga mamsellen, som dock i egen person kom emot horom med en kopp kaffe i den ena banden och en sockerbit i den andra. (Forts. följer.)