Aftonbladet – 2 februari 1850, sida 1

Idea ömhet hon var så beskedlig och visac mig i går Men du sade väl ej något om att jag för rådt hennes Jjufva hemlighet, — hur hon be skådat dig och kysst dina västknappar ett hel år. Mamma skulle bli ond på nig om de kom till hennes öron, och moralkakor äro d odrägligaste jag vet., Åh var ej rädd! Tror du jag skulle prat om ett sådant lappri? Det var dessutom e min mening att drifva något gyekel med dej stackars mamsellen; men de hade ju smort i hop en punseh åt bönderna så stark, att sjelf. va hin icke skulle burit den med heder., Du var således smord ? Ja, det trodde jag du såg.o — Och nu vorc hästarne i ordning och .sadlade åt de båda herrarna, hvilka strax derpå försvunno ur mamsell Fredrikas åsyn. Som i en skum dröm vandrade hon ännu några månader på detta ställe, der hon en enda dag varit lycklig, och skildes sedan derifrån för alltid. Från denna tid blef hon allt mera mager och blek, allt mera likgiltig och tålig. Som menniskor vanligen begagna sig af denna sednare egenskap, under det de med ett slags missaktnin; se ned på dem som ega den, så blef mamsell Fredrika en oumbärlig person, hvilken behandlades ganska vårdslöst, men anlitades af alla. Sedan hon blifvit sjuklig och trött på verlden, hade hon satt sig i ro. Hurudan denna ro var, är en sak för sig. Hela denna det förflutnas historia hade unler en kort stund sväfvat för den gamla mamsellens själ, medan hon, lutad emot soffhörnet, hemtade sig ifrån den både för kropp och själ unga vandringen. Hur är det med mamsell nu ? frågade pisan, som sysslade i skänken, med en ton, som kulle vara deltagande, men ut!ryckte föga ntresse för svaret. Det är rätt skralt, det, svarade mamsell redrika nedslaget ; det är så kulet väder i väll att gå ute, och jag känner mig liksom nera ruskig och frusen än jag gjorde förut,