Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 2

ton, ställande sig på tröskeln till det andra rummet och betraktande striden. Hvarföre skall ni föra ett sådant oljud, barn? Låt Klas vara med frid, och sköt eder sjelfvar, och mamsell Fredrika steg fram, tog det gråtande offret vid handen och återförde honom till sin plats vid boken, under det att de båda äldre gossarne, småskrattande i smyg, återtogo sitt spel och sina smörgåsar. Sedan mamsellen med foten ordnat den tilltrasslade mattan, rättat stolar och bord, rullat ned gard nen och putsat ljuset, återvände hon till det yttre rummet. En halfvuxen tjenstflicka hade inburit ett ljus och satt det på bordet vid soffan, der mamsell Fredrika tog sin plats, under det att den lilla flickan kröp upp bredvid henne. Hon öppnade nu den stora redikylen och tog fram först fyra små kringlor, dem hon utdelade bland barnen, och sedan åtskilliga paketter med det mest skilda innehåll, rådfrågande vid hvarje sådant en lång promemoria, skrifven af en serdeles ovan hand. Fredrika tolkade dock dessa besynnerliga bokstäfver med mycken lätthet, ty de voro hennes eget verk, och dessutom endast en bekräftelse på hvad Ppaketten innehöllo. Der funnos otaliga små profändar af sefirgarn — lappar af flere sorter, knappar af olika slag och storlek, en mängd silkesdockor af skiljda färger, några sandperlor i ett papper, en bit af en frans ra. m., bvilket allt ännu en gång noga jemnfördes med det uppköpta och derpå inlades i en låda. Mamsell Fredrika drog efter andan och 1lutade sig emot soffhörnet, i det hon med armen omslöt barnet som lade sitt hufvud emot hennes bröst. Hennes ögon slöto sig och andedrägten lanade sig tungt väg öfver hennes läppar. Det låg något så uttröttadt och slappt i dessa drag, som det knappa skenet ifrån ett smalt talgljus belyste, att man skulle trott sig se ett lik, om ej dessa tunga andetag bevisat att hon lefde. : Mamsell Fredrika Rönnqvist hade aldrig varit vacker, och ålderdomen förskönar ej. Hor