Aftonbladet – 1 februari 1850, sida 2

ch sydde. Ofta stannade hon upp med sitt urbete och försjönk i tankar — ljufva tankar. Nu var arbetet slut. Han mönstrade det vid juset länge, länge — ehuru det endast var fråga om något så enkelt som att sy en knapp en väst. Sedan hon väl förvissat sig att gardinen var nere och dörren låst, förde hon denna vest till sina läppar den ena gången efter den andra, och när hon slutligen upplyftade sitt ansigte stodo tårar i hennes ögon. En skarp röst utanför ropade: Mamsell! Vi skulle hafva litet fläderblommor åt en af torparne.n Och så försvann den drömmen. Men snart stod en annan i dess ställe. Det var bröllop åt en kammarjungfru och man dansade af bjertans lust. Lokalen var i den ena flygeln och det nådiga herrskapet lyckliggjorde sitt folk och hedrade bruden med sin närvaro och med att deltaga i dansen. Mamsell Fredrika hade en alldeles ny klädning och upplagdt hår. Spisellågan hade gifvit henne en briljant färg. Hon tyckte sjelf att hon ej var så ful den dagen. Rätt som hon stod i en vrå och förstulet betraktade densamme, som utgjort föremålet för hennes blickar från fönstret af hennes kammare, så... o! förunderliga och oförgätliga händelse, kom han bort till henne. Hon hörde hans röst tala till henne — verkligen henne, och hans blickar falla På bennes häpna ansigte. Icke nog dermed. Han bad om en dans — en vals! Ack! i denna vals låg hela den stackars mamsellens inre lif forvaradt. Penna qväll, denna vals — hur många gånger hade den ej åter tågat förl: i hennes tankar. Hvarje ord som blifvit sagå hvarje min i hans ansigte — allt, allt hade bon omsorgsfullt gömt och balsamerat i sit bjerta. (Forts.) ERE 7 — Ponting KALKONER. Konservatismens koryfeer (Tiden, Morgonbladet, Den Conservative, Statstidningen) äro ursinnige som kalkoner: öfver all rödt, såsom röda pressen, röda republiken, röda fanan o. s. v. Denna sympathi med fjäderfäet har ådragit dem namnet: Pontins kalkoner. (Ups.)